Ras: Siberian Husky
Reg.nr: S58178/2005
Höjd: 53 cm
Vikt: 18 kg

Far: Team Amarox Frej
Mor: Wolf Tribe’s Peanut
Uppfödare: Jenki Lindgren

Om Smella: Smella kom in i våra liv under sensommaren 2014, då förtidspensionerad p.g.a. en gammal handledsskada, efter att ha levt i stor flock och tävlat för Jan Wahlberg (kennel Blue Neptune’s) i många år. Vi besökte Janne i jakt på husky nummer två till vår lilla familj och vi hade knappt hunnit in på gårdsplanen, där sju tikar i olika åldrar släppts ut, innan en mörk liten tik flög rätt upp i famnen på Erik för att sedan stanna just där resten av besöket. Det var egentligen inte något att diskutera om – hon hade redan bestämt sig för att följa med oss hem. Sådan var hon, Smella. Viljestark, bestämd och envis som synden. Och otroligt mjuk.
Det gick inte mer än två dygn på vår avtalade provmånad innan vi insåg hon var hos oss för att stanna. Och så blev det.Smella kom snart att charma alla i vår omgivning med sina stora, kloka ögon, enorma livsglädje och otroliga tillgivenhet. Det spelade ingen roll vem du var eller vad du gjorde, bara du hade en famn och en hand över för att klappa henne. Helhjärtat. Annars drämde hon snart en förnärmad tass i ansiktet på dig, eller grep tag med tassen och klorna runt din handled likt en katt. Hon var en individ som förstod sitt stora värde – och alltid såg till att påminna andra om det. Hon tog plats och utmärkte sig – allting med en stor självklarhet. Hon var enormt flockbunden och jag tror nog att det viktigaste som fanns för Smella, när det väl kom till kritan, det var att få vara med och ha koll på sin familj. Det trumfade allt. Och hon hade en alldeles sanslös förmåga att veta när någon inte mådde riktigt bra; då kom hon med sin varma, lilla kropp och stora bruna ögon för att krypa tätt intill och överskölja en med den enorma kärlek och det stora inneboende lugnet hon besatt. Paradoxalt nog, för galnare hund har jag aldrig mött.

Hennes stora, färgstarka personlighet gjorde intryck och nästlade sig med lätthet in i människors hjärtan. Smella gjorde absolut ingenting med måtta, vare sig det handlade om att äta, springa eller gosa. Alla tre hennes favoritsysselsättningar och det är fortfarande lite oklart i vilken ordning. Smella var en ”doer” snarare än en ”thinker” och oerhört kvick i både skalle och kropp, vilket ofta visade sig både i vardagen och i träningssammanhang. Hon var så fruktansvärt rolig att shejpa och hitta på saker med! Alltid redo för aktivitet. Alltid med enorma energiresurser. Oj, så hon kunde ge mig grå hår! Som när hon hoppade fram i kopplet som en galen vildhäst på bakbenen, frustrerat tjattrandes, för att vi inte gick fort nog och var den enda som inte var trött efter en veckas vandring i fjällen. Eller de gånger hon försökte (och ibland lyckades) sno mat rätt ur munnen på en om man inte var på sin vakt. Smella var av sorten som tyckte det var okej att bryta mot regler bara man visste vilka de var och det utnyttjade hon till fullo. Fler gånger än jag kan räkna släppte jag henne lös på våra promenader i skogen för att inte själv stå på näsan (vi andra var helt enkelt alldeles för långsamma för henne) och hon sprang som en jojo fram och tillbaks mellan oss andra och den osynliga punkten dryga femton meter framför, hon gick ofta minst dubbla eller trippla distansen räknat så men tappade oss aldrig ur sikte. Hon sprang jämt. Galopperade överallt. For över stockar och sten utan minsta eftertanke eller tvekan medan jag ofta såg på med hjärtat i halsgropen. Och som hon lockade till skratt, som den totala vettvilling hon kunde vara utomhus!

Det var Smella som på allvar lärde mig vad det innebar att vara en äkta draghund. Hon hade en otroligt arbetsmoral. Ett driv och ett fokus som jag aldrig tidigare hade erfarit på så nära håll. Och hon var en otroligt pålitlig ledarhund. Jag tror nog att hennes enorma envishet och vilja var hennes största tillgångar i arbetet. Aldrig en slackande lina med henne framför sig och ju motigare det blev, desto hårdare kämpade hon. På samma gång som dessa egenskaper var hennes stora styrkor, var de också hennes svaghet. Smellas skalle och driv blev ofta mer än vad hennes kropp egentligen höll för – och hennes enorma envishet och smärttålighet ställde stora krav på oss att bromsa henne i tid. Inte helt utan protester. Smella var inte bara en fenomenal draghund, men också en otroligt fin mentor för både oss och yngre, oerfarna hundar i spannet. Jämte henne kunde man alltid vara lugn med att en oerfaren hund skulle få en bra upplevelse och en mentor som visade vad jobbet innebar utan krusiduller. Oavsett hur strulig en hund kunde vara, så fortsatte Smella alltid jobba med ett enormt tålamod.

Smellas bortgång kom hastigt och fruktansvärt oväntat. Hon insjuknade akut med en rad diffusa symptom och fördes till Albanos akutmottagning en tidig torsdagsmorgon i maj. Trots otaliga prover och undersökningar av alla de sorter, teorier om allt från fästingsjukdomar, ormbett, mastit till cancer, fann man aldrig orsaken bakom hennes insjuknande. Och till slut tog det ut sin rätt på hennes lilla kropp. Bara några få dagar senare, på söndagsmorgonen, valde vi att låta henne somna in för att slippa plågas mer. Det var så tydligt att hon inte ville mer, att hon var färdig. I de ögon som bara några dagar tidigare brunnit starka av livsglädje och energi, fanns inte ens en liten gnista kvar och vi visste vi behövde släppa taget. Likväl använde hon sina sista krafter till att ge Erik en liten myrslokspuss (ja, så pussades hon) på munnen och sedan krypa ihop tätt intill oss, för att överskölja oss med sitt stora lugn innan hon gick. Vi kände henne lämna långt innan veterinären meddelade att hennes hjärta stannat.

Vår fantastiska lilla krutgumma lämnade ett enormt tomrum efter sig när hon gick, bara några veckor innan sin elvaårsdag. Trots de mycket få åren vi fick tillsammans så hann hon bli en såpass stor och vital del av våra liv att det känns som om hon alltid funnits där med oss. Hon finns i varje vrå. I allt vi gör. Fugitive’s Smella var en oerhört speciell individ som berörde många och som alltid kommer att ha en mycket speciell plats i våra hjärtan. Vi är så otroligt tacksamma för den tid vi fick tillsammans. För att hon kom in i våra liv under en tid då vi behövde henne som mest och lärde oss om villkorslös kärlek och glädjen till livet. För att hon lärde oss att släppa taget.

Obeskrivligt saknad. Aldrig någonsin glömd. Vi älskar dig, Smella.