Dagen är så nära nu att jag nästan kan ta på den! Jag har i ärlighetens namn fortfarande lite svårt att förstå att vi om tolv dagar har ännu en polaris härhemma. Jag är otålig nu, det måste jag medge. Och otåligare blir jag när jag får bilder som den här. Vilken vacker liten tjej hon börjar bli! Jag finner mig skåda in i framtiden och drömma om att få se henne växa upp, växa ihop med det som alltmer blir en flock härhemma. Rachel, som hon kallas, är en otroligt framåt och social liten tik…

För varje dag som går nu kommer vi närmare dagen D. Dagen då vi hämtar hem vår nya familjemedlem, Rachel som hon kallas. Vi (ja, mest jag då – Erik är ju lite mer av den fåordiga sorten) pratar väldigt mycket om henne nu. Nu när det verkligen är på riktigt allting. Jag tror att jag inte alltid vågar göra det innan allting är riktigt på riktigt, prata högt om mina drömmar och förhoppningar. Det är väl av rädsla för att bli besviken, kan jag tro. Men nu finns hon där. I varje tanke, i varje…