Ett tack och ett par förtydliganden

Måndagnatt och jag stämplar ut från jobbet. I ett helt dygn har jag gått och förundrats över den enorma respons mitt inlägg fått. Jag har läst, grunnat och funderat över varenda liten kommentar, varje mail och varje like. Både de positiva 99 procenten och den procenten som varit negativ eller uppenbarligen missat min poäng. Men faktum kvarstår: responsen har varit enorm. Från att ha en blogg ingen läste (okej, kanske två eller tre därute) till att på två dagar ha över 50.000 unika träffar på mitt inlägg. Tack vare alla er därute som läst, begrundat och spridit ordet. Ni anar inte hur mycket det betyder för mig. Hur ödmjuk jag känner mig inför de berättelser ni delar med er av, era fina ord och det enorma stöd jag mött. 

Jag hade verkligen inte väntat mig det här. Inte alls, när jag satt där och ventilerade via tangenterna.

Men. Jag vill också passa på att förtydliga ett par saker som jag märker inte har gått fram – eller som har misstolkats av ett par utav er. Inte för att jag egentligen har något behov av att förklara mig för er, men för att det känns viktigt att förklara skillnaden mellan min poäng och det ni verkar tro att jag skriver om.

Första förtydligandet:
Jag har fått höra (föga förvånande om jag ska vara ärlig då det ofta är samma sak man får höra av gemene man) att eftersom min hund ”uppenbart är aggressiv/ogillar människor/räds människor” så ska den inte vistas bland folk eller utsättas för befolkade platser. Och att den är farlig eftersom den skulle vara ”osäker/aggressiv/rädd” och att alla hundar som är det är farliga – eftersom de inte går att lita på till 110%.

Okej. Så låt mig då förklara – och tolka det exakt som jag skriver det för jag menar inte något annat än just detta:
Min hund är inte rädd för människor. Inte heller ogillar han människor. Eller hyser agg mot dom utan vidare. Faktum är att jag har en hund som är nyfiken på – om än blyg/reserverad – människor och generellt sett tycker vi tvåbenta är ganska kul. Han är otroligt tillgiven och kärleksfull med människor han känner, dvs sin ”flock”. Han älskar att bli kliad, masserad, klappad och att brottas. Med människor han känner och finner trygga. MEN – och här kommer det där viktiga som vissa av er verkar ha missat – min hund tycker det är mycket, MYCKET obehagligt att bli påtvingad närkontakt. Framförallt om han aldrig träffat en människa tidigare. Vi pratar om en hund som kanske behöver en minut eller två – ibland en timme – för att känna sig redo att hälsa på och släppa människor nära inpå. Får han själv ta initiativet så är där inga problem. Precis som många av oss människor. För inte heller vi är väl helt okej med att en främling på stan plötsligt rufsar om oss i håret eller klappar oss på rumpan? Och liksom en trängd människa kan trycka av en pistol, kan en trängd hund ta till tänderna – det är DÄR faran ligger. I att inte lyssna på de signaler man får, eller i detta fall det en hundägare säger då hundens signaler inte räcker till.

Det handlar således om att hälsa på rätt sätt beroende på den individ som hunden är – och att respektera att vissa behöver mer tid än andra. Eller att det faktiskt inte alltid är läge att hälsa på en främmande hund. Det är en STOR skillnad på det och på att säga en hund ogillar/räds människor. Sen är djur alltid djur – som ägare kan man ALDRIG lita på ett djur till 110% eftersom där alltid kommer att finnas instinktiva reaktioner vi inte kommer kunna jobba bort helt. Anledningen till varför man t.ex. inte har hundar med extrem jaktinstinkt lösa, fast hunden normalt sett kommer på inkallning. 

Andra förtydligandet:
Ett par av er hävdar att allt det här jag skriver om är ett försök att lägga all skuld och allt ansvar på omvärlden – och frånsäga mig mitt ansvar som hundägare. I själva verket är mitt inlägg ett försök att nå ut till omvärlden för att förklara att jag gör allt för att ta mitt ansvar som hundägare, men att jag faktiskt inte kan göra det om ni inte möter mig på vägen och tar ert ansvar som medmänniskor. Det ansvar ni faktiskt har för er egen eller era barns säkerhet (lär era barn att inte klappa främmande hundar) och ert eget agerande. 
Jag tränar min hund och försöker på bästa möjliga sätt förbereda honom för ett liv i den värld vi lever i – men ni därute måste faktiskt låta mig få göra det utan att då gå in och störa vårt arbete när ni inte har min tillåtelse. För så är det faktiskt. En hund och dess ägare är nästan alltid under arbete, på ett eller annat vis. 

Det enda jag ber er om är att tänka er för innan ni agerar, ta in vad man som ägare säger och alltid fråga först innan ni rör vid en hund ni inte känner.

Ett tredje och sista förtydligande:
I mitt inlägg drog jag en liknelse mellan hund och människa och vår lika rätt att bestämma över våra egna kroppar. Detta blev i kommentarsfälten till en liknelse mellan att våldföra sig på kvinnor och att våldföra sig på djur – trots att de sagt nej. 
Jag förstår att det är ett laddat ämne för folk kommer alltid ha många och starka åsikter när det kommer till sådant. Det kan jag ta. Men kommentarer som att det skulle vara massa ”feministtrams” och någon form av ”tyck synd om oss kvinnor” känns väldigt onödiga. Jag tror att ni vet att det inte var så liknelserna var menade.

Liknelsen kom upp då vi pratade om att ett nej är ett nej och att man inte ska behöva ta till våld (eller hunden bett) för att ens nej ska bli hört. Hund, kvinna, man eller oavsett vem det gäller. I detta exemplet råkade det bli en tjej – då vi syftade på den nyhet som varit så uppmärksammad kring den 15-åriga flicka som blev utnyttjad av ett flertal killar, varav ingen blev fälld då hon inte ansågs ha gjorts motstånd nog och att hennes nej därför inte var nog för att bli lämnad ifred.
Jag ville bara klargöra det.

Nu tar jag natt. Och hoppas att ni som inte förstod det jag skrev tidigare, kanske förstår lite mer nu. Och om inte… Tja, då får vi helt enkelt säga ”let’s agree to disagree”.