Gryningstankar

Egentligen har det nog inte någonting alls att göra med åldern. Jag är säker på att jag föddes sådan. Kanske är det bara så att det börjar kännas på riktigt först nu, att jag levt i ett tempo som inte är mitt eget. Att det inte längre går att pressa, trycka ihop och knåda ned det som är jag i ett par skor som är för små. Sådär som man kunde få för sig att göra när man var i de begynnande tonåren och absolut inte ville ha större fötter än storlek 36, för det var inte fint. Kanske är det inte så konstigt att det med tiden börjar skava. Gå hål och blöda. Och kanske är det inte så konstigt att det inte går att bara sätta plåster på i all evighet, för att sedan trycka ned sig i samma för små skor, i tron om att denna gång – ja, men denna gång ska det minsann gå. Nu har jag storlek 36.

Jag tror att jag är en av de där som är lätt att missta för att vara mer extrovert än vad jag i själva verket är. Att man tar fel på grund av hur jag hela livet gömt mig bakom stora ord, magstöd och verbal förmåga. Ordbajseri och leenden. Tar fel för att jag kan vara både öppen, social, framåt och lärt mig av livet att jag måste anpassa mig för att passa in. Så man ser kanske inte att jag i själva verket dör inombords om jag inte får tid eller utrymme att vara ensam. Bortkopplad och nedkopplad. Dör som en mobil som laddar ur och stänger ned utan förvarning, trots att det ser ut att vara femton procent kvar av livslängden på den lilla batteriikonen. 

Min starka längtan till naturen, bergen och vidderna, till utkanten av en liten by med lugnare tempo, kommer ur allt det här. Ur behovet av att få komma närmare min egen levnadstakt. Min puls, så som den är när den inte ständigt pressas. Jag längtar efter att få vakna till tystnad av naturens sort. Bortom stadsbrus, stora vägar och grannar som bor så nära inpå att jag ständigt behöver dela min (uppenbarligen rätt stora) privata sfär med dom. Vill kunna vandra i gryningen utan att höra sirener eller smittas av kollektivtrafikens stressade energi tills jag inte längre hör min själ. Leva där inte bruset förvandlar min hudlöshet till en svaghet.

​Jag längtar efter att få sträcka ut mina fötter och mina tår i skor som inte är trånga och små och andas dåligt. Skor som inte per automatik innebär att jag blir apotekets största plåsterkonsument. Jag längtar H-E-M, helt enkelt. Själsligt.