367 dagar utan dig

För en tid sedan satt vi där runt middagsbordet på Smidö och pratade om livet, såsom vi ofta gör när mörkret fallit och maten börjar ta slut på tallrikarna. Jag minns inte längre hur vi kom in på ämnet, på dig, men jag tror vi pratade om hur nyckfullt det är. Livet. Att leva. Och dom frågade hur vi kommit över det. Förlusten av dig. Det har vi inte. Det var det jag hann svara innan rösten bröts och blicken naglades fast på tallriken framför mig. Det har vi inte… 

Jag har funderat väldigt mycket över förluster, över sorg genom åren. Kanske beror det på att jag alltid varit brådmogen, alltid funderat och grubblat mer än vad de flesta gör, ända sedan jag var mycket liten. Så länge jag kan minnas har mina tankar upptagits av ämnen såsom liv och död, ämnen som ofta är så stora att de blir svåra att begripa riktigt. Kanske funderar jag extra mycket över sorg för att jag upplevt mycket av den varan i ung ålder och kanske för att jag samtidigt är en person som har väldigt svårt att hantera förluster. Som upplevt mycket sorg som ibland sett väldigt olika ut och påverkat mig på olika vis genom livet. Kanske gör det något med en. Men en sak har jag ändå kommit fram till att alla dessa förluster har gemensamt; man kommer aldrig över dom. Man lär sig bara leva med konsekvenserna och tomrummen. Man lär sig fortsätta andas, fortsätta röra på benen och fortsätta ta sig framåt. Sorgen, den finns där. I allt. Ibland lättare att bära, nästan som en svårmodig vän, ibland alldeles för tung och ilsken.

Så nej. Jag har inte kommit över. Minnena, bilderna är ännu färska och på många vis har nog mycket av de känslorna varit undanträngda. För stora för att orkas med. Vardagens ekorrhjul har sällan plats för allt det där stora, obegripligt svåra. Kräver att man fungerar. Och jag skulle inte fungera om jag alltid lät mig kännas vid det jag egentligen känner när jag tänker tillbaks på den femtonde maj förra året. På hur veterinären varnade oss innan vi fick träffa dig, för att chocken inte skulle bli för stor. För att din hud gått in i nekros och börjat spricka, deformeras till grotesk oigenkännlighet. Jag är så tacksam för att ditt ansikte förblev ditt. Orört av det sjuka. För att jag fortfarande såg DIG i leendet och i blicken, trots att du var trött. För att jag fortfarande KÄNDE dig där med mig. Och jag är så tacksam för att jag inte var ensam. För att där fanns vittnen som delar minnesbilden och dina sista andetag med mig. Sorgen blev lite lättare att bära så… 

Allting gick så snabbt. På ett ögonblick. Jag hann aldrig med, inte känslomässigt. Inte mentalt. Förvandlingen var så plötsligt och så obegripligt stor. Och svaren uteblev. För mig var det som att kastas nio år tillbaks i tiden. Plötsligt sjönk jag ihop där i trappuppgången igen med ben som inte bar och ett oväntat besked om att mormor lämnat oss, min bästa vän på jorden fanns inte mer. Min glada, energiska, tokiga mormor. Min glada, energiska och tokiga Smella. Ni var så lika. Och båda så kärleksfulla, varma. Jag har sagt det ofta och kanske är det ännu ett skäl till varför jag älskade dig så enormt, Smella. Du var en daglig påminnelse om alla de finaste egenskaperna jag älskade högt hos min mormor. En reinkarnation på fyra ben. Du var min klippa. Gav så mycket trygghet.