Dan före dopparedan

Löpstressen har äntligen lagt sig härhemma, sedan en dryg vecka tillbaks. Det är en sådan befriande känsla när den gör det! Jag blir oerhört lugn och glad av att återigen ha hundar som äter och sover som dom ska. Som känns avslappnade, gladlynta och nöjda med tillvaron. De har återgått till att vara sina vanliga, knasiga jag. Eldar har tappat lite i vikt under höglöpet, andra ser det inte säger dom, men jag gör. Att han äter igen är därför extra skönt att se. Blir vi bara kvitt all is så att vi kan börja träna mer regelbundet igen så vet jag att han kommer att äta ännu bättre, så jag håller ständigt tummarna för att vägförhållandena ska bli mer samarbetsvilliga. Den senaste månaden har inte varit särskilt fantastisk, träningsmässigt. 

Ikväll kommer Marlene och Yabasta-hundarna hit. De stannar över natten innan de fortsätter norröver och jag är så väldigt glad att få ha dom här om så bara för några timmar. Det är för mig den stora höjdpunkten den här julen, att få en chans att träffa min andra lurviga familj och min andra hjärnhalva.