Kemi

Jag finner mig ofta sitta där och bara titta på dom. På hur dom rör sig, kommunicerar, vilar och leker tillsammans. Ibland undrar jag om det verkligen bara är tjugo dagar sedan hon flyttade hem till oss, Ratchel. De verkar ha levt tillsammans i ett helt liv. Så synkroniserade. Så sammansvetsade. 

Det är något visst med deras kemi, det är tydligt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men jag ser det. Hur han inte känner något som helst behov av att vara övertydlig med henne. Hur han är avslappnad och tillåtande, delar med sig av både utrymme och leksaker på ett vis han annars är väldigt restriktiv med till en början. Han låter henne härja och busa med honom på ett sätt jag sällan sett honom göra, med oändligt tålamod och stor humor. Som den gången hon slängde sig på rygg över hans huvud när han låg och vilade. Eller boxade till honom hårt med tassen i ansiktet när han gosade med Erik. Eller som när hon otaliga gånger tagit sats då han står och funderar med blicken ut mot skogen – och i full fart dundrat med huvudet före rätt in i sidan på honom. Ja, fröken gillar ju att skapa reaktioner hos honom och behöver uppenbarligen ta till lite drastiska metoder ibland. Den tokan. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att ”jävlar, nu surnar han till!” och sedan stått där förvånad – och oerhört stolt – över hur lugnt och fint han hanterat situationen. Dom kommunicerar och är så otroligt lyhörda för varandra! Och det är ärligt talat med ett hjärta som svämmar över av både kärlek, glädje och stolthet jag skriver dom orden. För jag inser hur fantastiskt mycket Eldar växer för varje dag som går sedan Ratchel snubblade in i våra liv. 

Det är en sådan oerhörd glädje att se dom båda tillsammans. Jag tänker tillbaks på den där första gången jag träffade henne och jag förstår varför jag fastnade så för henne. Varför jag föll så handlöst. För om man tänker att Eldar är en hund som till sin personlighet på många sätt är väldigt lik mig, på gott och ont, så kanske det heller inte är så konstigt att både han och jag trivs oerhört i Ratchels närhet. Hon har en enormt lugnande inverkan, med inte bara sin tydliga kommunikation och inre lugn, utan med den stora inre trygghet hon besitter. Och hon är så fenomenalt rolig och klipsk. Man kan tydligt se henne observera sin omgivning med en eftertänksamhet; hur andra gör i vissa givna situationer och reagerar; för att sedan ta upp det hon märker funkar. På gott och ont givetvis 😉 Men det tyder på en stor intelligens och förmåga att tänka kreativt och sätta saker i ett sammanhang! Jag ser det inte bara i sådana situationer, men även vid de tillfällen jag plockat fram klickern för en liten stunds hjärngympa. Hur hon verkligen tänker efter, med stort tålamod och noggrant går igenom samtliga beteenden hon tidigare bjudit på. Som för att utesluta det som inte är rätt. På något vis är det som att hon har en mix av Smellas enorma arbetslust, kreativitet och will to please – tillsammans med den där stora eftertänksamheten som Eldar har, där man jobbar mer utefter ett noga genomtänkt mönster och med precision. Det är en oerhört fin kombo! En som jag upplever är otroligt lätt att jobba med och jag kan verkligen se hur hennes personlighet kommer vara en enorm tillgång för oss inte bara nu, utan i framtiden. I drömmen att bygga ett spann.

Ratchels personlighet fortsätter att växa och bli mer färgrik för varje dag nu. Man ser ett större och större spektra av den stora personligheten som ryms i den lilla, kraftfulla kroppen. De senaste dagarna har hon börjat ”prata” med oss alltmer – ett djupt kuttrande som påminner oerhört mycket om morbror Kits och som är otroligt mysigt att lyssna på. Kuttrandet kommer när hon vill något särskilt som att t.ex. bli utsläppt, ser mig plocka med selar (hon närmast hoppar in i sin sele på egen hand) eller när hon tycker det är dags för mat. Men allra oftast kommer det när hon vill att vi ska mysa. När hon vill leka så sänker hon huvudet och stirrar på mig, strax innan ett litet valpigt skall undslipper henne. Ja, hon har börjat leta upp mig för att leka. Vi har utvecklat någon form av lek (som hon älskar!) där hon smyger på mig och jag låtsas att jag inte ser, för att sedan skutta till så hon får tokfnatt och lyckligt springer ett enormt varv runt trädgården, så snabbt att hon ibland inte hinner med sig själv. Och så kommer hon tillbaks för att börja om på samma vis igen. 

Hon har också utvecklat en stoooor kärlek för bollar – ja rent generellt är hon väldigt föremålsintresserad och bär gärna runt på saker. Hon tycker dom är såpass roliga att hon mer än gärna kommer till mig med bollen och vill att jag ska kasta iväg den. Ja, hon apporterar faktiskt! Outtröttligt! Eldar han tittar på och tycker hon är helknasig. Han är då verkligen inte den apporterande typen 😉