En helg på vift

I fredags packade vi in oss i bilen och for söderut. Första stoppet gjordes i Motala för att spendera fredagskvällen hos Yabasta-flocken och överraska Marlene som fyllde år. Det var en väldigt paff Malle som senare stod i dörröppningen och fick på syn ballonger, vimplar och oss i köket. ”Jag har aldrig blivit så lurad i mitt liiiiiv!” utbrast hon och jag måste säga jag kände mig riktigt nöjd över att, med hjälp av Rebecca, ha lyckats ordna in oss i huset, laga mat, dekorera och fixa fika, lagom tills Marlene kom hem efter två timmars hundkörning. Det blev en mysig kväll med mycket skratt och hundprat, såklart, och det kändes himla fint att få komma ”hem” igen. Fick dessutom gosa en stund med ”mina” valpar (som faktiskt inte är särskilt små längre!!) och det är alltid lika underbart att se dom. Det märks att särskilt Kite verkligen knöt an till mig där i början – hon blir tokig av glädje varje gång hon ser mig. Det värmer ända in i hjärteroten!

Väldigt sent på kvällen åkte vi sen vidare till Forsvik och mitt barndomshem. Väl framme satt jag och hundarna uppe till två och pratade med min lillasyster Denice innan vi sedan fullkomligt stupade i säng. Och för första gången på väldigt länge sov Eldar precis hela natten intill/på mig. Det händer inte så ofta längre att han sover i sängen – något som ju är rätt skönt eftersom han är enorm, men som jag ändå faktiskt saknar ibland. Det är något visst med att ha den där varma kroppen och mjuka pälsen snusandes intill sig. 

Lördag och söndag ägnades åt utflykter i dragets tecken. Denice ville testa att dra med hundarna och självklart såg vi till att ordna det. Smella är fantastisk att låna ut till någon som aldrig kört tidigare – enklare hund att köra med får man leta efter. Hon vet precis vad hon ska göra och det är liksom aldrig några konstigheter. Syrran sa sen att hon kände sig jättetrygg med Smella framför cykeln och jag vet precis hur det känns. Lördagens runda blev totalt 5,3 kilometer lång och jag var så glad över att Eldar sprang sådär fantastiskt fint som jag vet att han kan göra när allting liksom stämmer överens. Han jobbade hårt och ivrigt, höll tempo och var lätt att ha att göra med. Efter rundan släppte vi Smella lös en stund på flygfältet där vi stod parkerade, Eldar fick som vanligt vara kopplad, medan vi trixade och busade och strosade runt som lite nedvarvning. Det var en mysig stund och jag har verkligen saknat att jobba med hundarna tillsammans med syrran.  

På söndagen åkte vi till Vaberget för att testa en ny runda. Vi hade planerat att köra hundarna upp till utsiktsplatsen, men precis när vi står och gör oss redo att spänna för hundarna så ser vi i ögonvrån hur ett par bilar kör upp vid Skackastugan och ut hoppar ett gäng jägare i full mundering. Syrran springer över för att prata med dom – för vi ville ogärna hamna mitt i älgjakten bland lösa hundar – och vi kommer sen överens om att ändra rundan för att slippa risken att passera området där jakten ska hållas. Eldar är väldigt mycket hetare i starten där på söndagen och lite tramsig, antagligen mest för att han ser Erik köra iväg med bilen framför oss, men jäklar vilken fart det blev när han väl fick startsignal! Det finns helt klart en jäkla power i den hunden. Så synd att han inte alltid använder den potentialen till att arbeta, utan så lätt tappar fokus när man kör själv med honom. 

Första biten innehåller en 350 meters backe – strax under 70 meters stigning – som var riktigt tung att ta sig upp för även med hundarna dragandes och vi fick hjälpa till ordentligt i princip hela vägen. Gud så man önskade att det var en ATV man satt på och inte en cykel, haha! Benen var rätt möra efteråt och vi var helt genomsvettiga eftersom vi klätt oss rätt varmt p.g.a. vädret/temperaturen. Det fick bli en vattenpaus för hundarna och kort vila för oss människor så vi fick hämta andan, innan vi orkade ta oss upp den sista lilla etappen för branten. Resten av sträckan vi körde var desto lättare – det var mycket nedför och hundarna höll ett jämnt och fint tempo. Ja, Eldar var faktiskt riktigt snabb! Och toktaggad. Ännu en såndär superfin runda där han verkligen visade vad han KAN gå för. Runkeepern visade sedan på 7,7 kilometer och det var ett trött men glatt gäng som packade in sig i bilen och for hem. 

Jag har fortsatt fundera på det här med Smella och träningen. TACK för era kommentarer i förra inlägget. Det är fint att få en mer objektiv input och också se att jag kanske inte är så fel ute i mina egna tankar ändå. Fick tipset om en fysioterapeut i närheten och det är någonting jag absolut tänker titta närmare på. I övrigt längtar vi massor efter snön nu! Inte bara för att vi vill få komma ut med släden och att hundarna blir tokglada av snön, men också för att det är väldigt mycket mer skonsamt för tassar och Smellas handled. 

Nu följer två vilodagar för hundarna; idag gör vi inte mycket mer än att skrota runt på tomten och ta nån kisserunda, medan imorgon blir lite mer aktiv vila. Och faktum är att nog även jag kan behöva ett par lugna dagar för lite återhämtning.