Något jag finner ett stort nöje i att göra är att luta mig tillbaks och bara iaktta mina hundar hemmavid. Sitta där med en kaffe i ena handen och hakan stödd i den andra, medan de strosar runt på tomten. I princip ständigt kommunicerande med varandra. Jag fascineras av alla små, subtila signaler. Hur de förstår varandra med en snabb blick, en grymtning eller svansrörelse. Hur sådant som i människoögon verkar obetydligt, säger mer än tusen ord om en sinnesstämning, vilja eller intention. Jag njuter av att se hur deras relation utvecklas, hur den växer och vad hur det yttrar sig. Jag tror faktiskt att det kan vara en av mina favoritstunder på dagen. Stunden då jag tar dricker mitt kaffe i trädgården medan jag studerar hundarna bete sig som just hundar, utan större påverkan från mitt håll.
En del av mig önskar jag hade haft kameran i handen idag, en annan del är glad att jag inte hade det. Att jag istället från första parkett fick uppleva hur deras interagerande med varandra visade tecken på att relationen mellan dom djupnat, utan att se det genom en lins. Att få vara närvarande, helt och hållet. Nästan kunna ta på stämningen och glädjen hos dom. Jag satt ömsom och bara tittade, liksom höll andan för att inte avbryta, ömsom kiknade jag av skratt. De började leka. Leka på ett sätt jag faktiskt aldrig sett dom göra förut. Och kanske framförallt – ett sätt som jag aldrig sett just Smella leka på tidigare under tiden hon bott hos oss!
Första lekinviten från Smella fångad på bild. Någongång under första dagarna hon bodde hos oss.
Det var som om Eldar helt plötsligt förstått Smellas lite klumpiga sätt att leka och med liv och lust gav sig in i det. Tidigare har han varit lite sådär halvhjärtat med på hennes brottningsmatcher; man har tydligt sett på honom att han inte varit säker på om han tyckt om det – eller vetat hur han ska läsa hennes inviter. Något som lett till att Smella väldigt snart tröttnat och fyrat av en kaskad av lugnande signaler, för att sedan dimpa ned i viloposition. På samma vis har Smella inte riktigt varit med på Eldars inviter; Eldar älskar att springa. Han tycker det är jätteroligt att jaga och bli jagad, hoppa och kör någon variant av tafatt. Smella har inte alls varit med på det utan då ignorerat honom tills han tröttnat. Men inte idag. Idag drog Smella igång sin lek, på vanligt vis, med känguruboxarhopp, snurrar, grymtningar och rumpknuffar – och Eldar svarade helhjärtat! De flög runt varandra som om de dansade. Lite som tjurkalvarna som övar sig att stångas i Tjuren Ferdinand. Och det höll på i evigheter! När Eldar efter en stund får ett litet ryck, tar sats och far iväg i full fart över gräsmattan och runt bakom dammen så sätter Smella av efter honom. Eldar blir alldeles överlycklig, tar ännu mer fart och skuttar runt som en tok. Upp på bord, ner i dammen, bakom cyklar, rätt in i rabatten (vid det laget skrattade jag så jag höll på dö och kunde inte brytt mig mindre om mina stackars blommor), under trädgårdbordet och runt så fort att bakdelen knappt hängde med. Och Smella följer. Fram till han kraschar rätt ned i grobladen och lägger sig för att vila.
Eldar och Smella har nu varit livskamrater i nästan precis ett år (och några veckor). Det händer förvånansvärt mycket i en hundrelation på den tiden – något som märkts tydligt hos mina två. Man tänker inte alltid på det, men det vore väl ändå konstigt om det inte hände någonting mellan två individer när de plötsligt sätts ihop och ska bilda en flock, var och en med sina tidigare erfarenheter. Det får mig att tänka på när en ensamstående förälder hittar en ny partner – och vips får barnen nya syskon och föräldrar de ska lära sig att leva och bo med. Liksom det tar tid för oss människor att på djupet lära känna varandra, tar det ju även tid för djur att lära känna varandra på riktigt. Det är sällan helt friktionsfritt, även om det inte alltid syns utåt. Och jag tror, handen på hjärtat, att det är någonting som vi väldigt lätt glömmer bort när vi bestämmer att våra djur ska bo och leva tillsammans med varandra. De är individer, med känsloliv, tankar och viljor precis som vi. De har sina intressen, preferenser, vanor och gränser. Precis som vi. Och det vore i mina ögon märkligt om där inte skedde en himla massa under ytan och inuti dom när deras liv kommer med stora förändringar.
Eldar och Smella på promenad i vintras.
Att sitta här och fundera på den saken får mig att inse att vi djurägare många gånger skulle behöva påminnas om att vara mer ödmjuk inför våra djur; deras beteenden, personligheter och historier. Att vi måste påminna oss om att vi visst inte vet allt eller förstår allt – eller har rätt i allt – när det gäller dom. Att vi behöver låta saker ta mer tid, visa större tålamod och gräva lite djupare i oss själva innan vi bestämmer oss för att skylla på våra hundar och deras konstiga beteenden. Vi försätter våra djur i så otroligt många situationer de själva kanske aldrig någonsin skulle försatt sig i om de haft valet – men förväntar oss allt för ofta att de ska finna sig i det och bete sig precis som vi vill ha dom. Att de ska passa in i de mallar vi på förhand skapat åt dom och som vi många gånger är ovilliga att rucka på. Alltmedan vi själva rasar mot samhället och tycker att det målat upp för snäva ramar åt oss och att vi omöjligt kan passa in utan att slå knut på oss själva…