Härliga höstsol
Smella var överlycklig över att få springa lös i skogen i nästan två timmar. Hon är så fantastiskt duktig! Eldar vädrade vilt och spanade en hel del vid vår vanliga lilla ”rastplats” – men Smella vände på en femöring så snart jag bad henne komma. Att ha foderkulor i fickan hjälpte såklart 😉 Hon förvånar mig varendaste gång. Både vad gäller sin lyhörd- och följsamhet – och den helgalna smidigheten hon har! Den galna tanten for fram och tillbaks över stigarna, under/över stockar och sten (alltid inom en dryg tiometersradie med stenkoll på oss andra två) och kom rusandes som en komet vid minsta signal från min sida. Hon är fasligt snabb där hon svischar förbi och runt oss. Jag trodde faktiskt hon skadat sig vid ett tillfälle – alldeles röd om den ”dåliga” tassen var hon – men insåg vid en närmare titt att den bara var färgad av blåbären hon rusat runt i. Tror ni jag drog en lättnadens suck? Det skulle nämligen inte förvåna mig det minsta om Smella fortsatte rusa runt som en dåre även OM hon hade skadat sig.
Drygt tre timmar senare var vi hemma igen och hundarna damp ned på sina favoritliggplatser i trädgården. Jag städade huset en stund och sedan gjorde jag dom sällskap på en yogamatta i solen. Hemskt skönt att ligga där och halvslumra. Smella kom som vanligt och krävde gos, medan Eldar lade sig nån meter ifrån. Som han ofta gör; tillräckligt nära för att känna sig inkluderad, men tillräckligt långt bort för att få ha lite space för sig själv. Älskar dom där lurvarna och deras personligheter.