Att andas

Det har varit en mentalt jobbig vecka. Nya insikter, besök fram och tillbaks hos läkare och en nästan obefintlig ork. På något sätt går dagarna ändå. Det var som att födas på nytt igår när jag vaknade upp till strålande sol och hundarna intill mig. För första gången på hela veckan kände jag att där fanns energi och ork nog att matcha rastlösheten som ofta pirrar i min kropp och tillsammans med hundarna och med kameran runt halsen strövade jag bort till fårhagen. Utan jacka. Vilken känsla det är varje gång när våren är på ingång och man kan gå utan jacka och ändå inte frysa. 

Sen var vi bara. Satt på en brygga i solen (det är en liten, liten badplats inuti fårhagen) och bara var. Andades. Hundarna var inte så mycket på springhumör utan höll sig mest kring mig. Eldar grävde, smakade på jord och pinnar. Överlycklig över att få springa lös. Stod på stenar och tittade ut över vattnet långa stunder. Smella myste. Letade ätbart och tiggde kel. Nästan tre timmar senare var vi hemma igen. Jag var slut då. Helt. Och vi alla hamnade i vardagsrummet och föll snart in i sömn. Det får vara lite så nu. På och av. Jag anpassar mig till hundarna så mycket jag kan och när de vilar, vilar även jag nu. 

Det är terapi att låta sig själv bara vara. Svårt men oumbärligt.