Eldar, Smella och Youkon – med Erik – direkt efter avslutad dragrunda. Väntar på resten av gänget inför en gruppbild.
I söndags vågade vi oss äntligen ut på vägarna igen. Mot Järvafältet bar det av på förmiddagen för att möta upp Charlie och Philip med hundar, samt Helena och Jonas med hundar. Hyfsat snart var vi iväg – liksom halva stans befolkning kändes det som. Är väl så det är när solen och ljuset börjar smyga sig fram. Helt plötsligt har man inte vägarna för sig själv längre och man får försöka samsas om vägarna. Det går för det mesta alldeles utmärkt, men visst möter man på de människor som inte är lika förtjusta i våra cyklar och hundar. I söndags var hundarna väldigt pratglada; särskilt när det skulle startas igen efter vattning; och två förbipasserande kvinnor tycktes vettskrämda. Såpass att den ena undrade om det ens var säkert att gå förbi våra högt pratande hundar. Det är alltid lite svårt att hålla tillbaks skrattet; man själv vet ju att hundarna inte är särskilt intresserade av annat än att jobba och är som huskyägare väldigt van vid reaktioner från omvärlden; men jag försöker oftast låta bli att skratta där och då. Vet ju inte om de är hundrädda och vill inte förminska någons eventuella rädsla. Ler istället och om jag får chansen förklarar jag gärna snabbt varför hundarna låter så. Som i söndags. Och kvinnorna vågade sig förbi utan att hundarna ens tittade på dom och kostade till och med på sig ett litet leende mot oss. ”Man blir lite osäker när de låter sådär” sa en av dom och jag svarade att jag förstod. Berättade att det är pratglada hundar vi har som oftast låter betydligt värre/högre än det faktiskt är.
Vi körde vår sedvanliga Järva-runda på snäppet under en och en halv mil. Is låg fortfarande kvar i små stråk i vissa kurvor och i skogen där bilar/människor inte rört sig lika mycket, men vi hade i förväg avtalat att ta det lugnt, ha ögonen öppna och signalera till varandra om där var mycket is på vägen. Inga olyckor och en väldigt fin runda. Det märks dock av litegrann att det börjar bli åt det varmare hållet för hundarna. Eldar var faktiskt den som kanske klarade plusgraderna bäst av alla; urfälld som han är; och jobbade på riktigt bra. Låg i täten av alla ekipage nästan hela rundan och drog ändå. Annars är ju Eldar en grabb som ofta behöver en hare just för att dra fokuserat hela vägen. Han är kommandosäker i led men har liksom inte den där riktiga dragskallen som gör att han alltid vill framåt även när det blir tungt och kan gärna bli lite lat och tittig. Men en i princip helt tramsfri runda i söndags för hans del till min stora glädje.
Avslutade dragträningen med en kortare nedvarvningspromenad – också för att hundarna under kontrollerade former skulle få träffa och känna av Laika, den nya hunden i gänget som inte varit med och dragit men som de kommer att stöta på en del framöver. Blev en lugn och fin promenad med nöjda hundar.
Och ett försök till en snabb gruppfotografering direkt efter dragrundan: lite lätt kaotiskt som vanligt att få alla att posa samtidigt, haha!
Från vänster: Snobben med husse Jonas, Erik med våra två och så Charlie med sambo Philip och hundarna som ni nog känner igen som Youkon och Lizzie. Busarna Snobben och Eldar har fortfarande lite myror i brallan och vill egentligen leka i snön.
Eldar var inte med på att fotas – ville hellre rulla ned för snöbacken och leka 😉
Okej, det närmar sig en vettig bild – alla hundarna syns åtminstone!
Det närmaste vi kom en gruppbild där alla fick vara med (utom snobbens nya livskamrat Laika och matte Helena som där inte träffat de andra hundarna ännu). Bättre lycka nästa gång med bilderna 😛