Ensamtid

Idag blev det en ovanligt tidig morgonlångis med hundarna. Vi är ju inte dom mest morgonpigga (herregud min kropp tror fortfarande vi jobbar sena kvällar!) men idag hade jag ett ärende inne i stan och behövde således vara redo att gå hemifrån klockan nio. Hundarna hoppade rätt upp i soffan och återgick till sin sömn när vi kom hem. 

Väl hemma igen var det två sömndruckna men keliga hundar som mötte mig vid dörren. Myste en stund innan jag släppte in dom i hundgården medan jag fixade lite inne och bestämde mig för att ta tillfället i akt att träna lite ensamhet i hundgården (inomhus är ju inga som helst konstigheter) nu när hundarna var så lugna. Eldar fick börja – man kan väl säga att han högljutt anmälde sig frivillig när han såg tuggbenet jag hade i fickan – så jag plockade med mig Smella på en kort liten sväng. Blev bara vår kortaste kisserunda (15 max 20 minuter) men likväl en stund av välbehövd ensamtid, inte bara för Eldar i hundgården utan för mig och Smella. Och senare för mig och Eldar med. Lika bra att skynda långsamt, tänker jag. Nu när de anpassat sig såpass mycket till ett liv med varandra och att vara tillsammans, känns det viktigt att de också känner sig trygga på egen hand och inte så beroende av varandra att de får brytet av att vara ensamma nångång ibland. Det har inte varit så himla mycket utflykter eller promenader med bara ena hunden nu de första två månaderna då jag velat ge Smella en riktig chans att landa i sitt nya hem. Liksom jag velat att Eldar ska förstå att hon hör till familjen nu och att det är okej att dela både tid, hem och oss med henne. Så vi har gjort det allra mesta tillsammans med undantag för vissa smågrejor. Som att åka till djuraffären och köpa Smellas promenadsele medan Eldar fick vara hemma. Och som att vi nångång har delat på oss, Erik och jag, när båda varit hemma. Tagit varsin hund och gått olika rundor på kvällskissen, typ. Eller när jag klickat med den ena och den andra fått hålla till i hundgården/inomhus för att det inte ska bli för laddat kring matbelöningar. Det är egentligen först nu den senaste tiden, kanske 1-1,5 vecka, som jag känner att tiden är inne för att lägga krut på lite andra grejer. Smella tar nu för sig och beter sig som om hon verkligen bor här, som att hon hittat sin plats. Hon känns lugnare, tryggare, visar på lite större integritet och än mindre ”klängig” – som om hon nu vågar visa vad hon faktiskt känner även när det är lite jobbigt. Fortfarande samma, lättsamma skrutta men med en personlighet som känns mer… Utblommad. Om man kan säga så?

Dagens lilla ensamtid gick faktiskt verkligen över förväntan. Jätteskönt! Båda tyckte det var lite jobbigt när vi först gick iväg, men verkar ha lugnat ned sig rätt snart. Passerade ett par grannar på kisserundan och ingen tyckte att de hade hört något, vilket var ett gott tecken. Eldar satt förvisso vid dörren och väntade på oss, men han var faktiskt hyfsat lugn och sansad. Smella låg i kojan med sitt ben när jag och Eldar kom hem från vår lilla ensamstund. Båda var dock väldigt glada över att se varandra igen. När vi väl gick inomhus igen rusade båda rätt in med sina tuggben i munnen och lade sig sida vid sida i Bia-bädden, till min förvåning. Men det är så det är nu, mer och mer. Avstånden mellan dom har minskats drastiskt den senaste tiden, särskilt i matsituationer. De väljer allt oftare att lägga sig nära varandra. Jag tror faktiskt att båda börjar landa. Och det känns himla härligt att se!