Vurpor när de är som bäst

Det märks verkligen att temperaturen droppat ordentligt under dagen – hundarna sprang verkligen med en helt ny energi ikväll. Det hade blivit en helt fenomenalt felfri runda om det inte varit för att jag vurpade, haha! 

Det hela var faktiskt något komiskt måste jag säga. Och som ni förstår kanske heller inte vidare allvarligt. Var inne på sista ordentliga raksträckan och Eldar som hela vägen sprungit riktigt fint bredvid maskinen Smella, lade plötsligt in sin superturboväxel. I ögonvrån registrerar jag hur något plötsligt flimrar till i diket alldeles intill oss – dock registrerar jag det ändå en millisekund för sakta – och plötsligt har det skuttat upp två stora harar ur diket. Hinner precis ropa ”FÖÖÖRBIII” och Smella uppfattar det, men Eldar har redan hunnit ta ett enormt språng åt sidan och lyckas såklart få med sig lilla tanten i farten. Jag får stopp på hundarna nästan lika snabbt som det händer, men jag lyckas dessvärre inte få stopp på cykeln, som slirar ner i diket, fastnar totalt med framdäcket i den leriga åkern och jag druttar ordentligt ned i geggan. Landar mjukt som smält marshmallow eftersom hela åkern bara är små kullar av blöt, sörjig jord. Hundarna vänder på huvudet och tittar på mig som om jag är helt dum i huvudet och jag kan ärligt talat inte hålla mig för skratt över den mentala bilden jag får upp. 

Vore det inte för den lilla detaljen så skulle 4-kilometers-rundan ha varit helt superb! Hundarna var riktigt, riktigt snabba och fokuserade. Kom hem och dom var fortfarande pigga, glada och busiga. Åt som hästar när det var matdags. Eldar var snabbt på benen och skulle busa med både mig och Smella (hon ställde gladeligen upp en liten stund) – uppenbarligen inte särskilt trött alls, trots att de höll hög fart hela vägen. Fint att se! 

Nu på kvällen har jag beställt lite nya reflexvästar till mig och Erik. Har länge velat ha västar med text specifikt för hundträningen och nu, äntligen, kommer dom snart!