Sovmorgon, te och tacksamhet

Det är tyst och lugnt i huset den här morgonen. Eldar ligger i soffan, på rygg med alla benen i vädret i vanlig ordning och Smella sover djupt i Bia-bädden som hon verkar ha övertagit på senare tid. Eldar verkar inte särskilt missnöjd med arrangemanget då han ändå föredrar soffan och en HÖG av kuddar att sova på, så hundarna verkar helt klart ha löst sängplatsfrågan så att alla är nöjda 😉

Själv sitter jag denna morgon med en enorm mugg te i fåtöljen och tillåter mig att vakna långsamt. Funderar över gårdagens drag, över hur tillfälligheter gör att man snubblar in i varandras liv och känner en enorm tacksamhet över de två lurviga varelserna som snusar här intill. Över att just dom trillade in i just mitt liv. Över den fantastiska, men också bitvis svåra unghund som Eldar är och som under sin levnadstid lärt mig mer än jag någonsin anat. Om mig själv, om hund och om livet i stort. Och visst finns det dagar där man suckar resignerat och tänker att ”kan det inte bara vara lätt?” men jag är så tacksam för de lärdomar, den utmaning han inneburit och hur det faktiskt tvingat mig att växa, jobba med mig själv och hur jag ser på saker och ting. Tacksam för det spegel han alltid varit och är, som en förlängning av mig själv – på gott och ont. Tacksam för att det öppnat mina ögon, lärt mig lita mer på min intuition och gett mig mer mod än jag någonsin kunnat drömma om. Mod att stå emot, mod att kämpa och modet att inte ge upp när det varit som svårast. För jag ser att det bär frukt. Det tar kanske tid – tid som inte alla skulle vara villiga att ge det (vem är jag att bestämma hur snabb hans utveckling ska vara?) – men jag ser också förändringen. Så tittar jag på den andra lilla lurviga och ler. Känner en tacksamhet så stor att halsen blir tjock. För att den lilla damen ger mig ett sådant inre lugn, även i de mest kaotiska miljöer. För att hon fyller en med värme och ger av hela sig själv på det mest villkorslösa vis. För de varma, bruna ögonen som så ofta söker mina och den lilla, starka kroppen som trycks hårt mot mitt bröst. Jag är så tacksam för de här två hundarna och för allting de ger mig, var och en på sitt eget vis. De må innebära uppoffringar, tid, pusslande och jobb men jag skulle aldrig välja annorlunda.