Oregerlig byracka – eller missförstådd tonåring?

Varför, kan man fråga sig, gör jag det? För att jag tror att det påverkar hur vi ser varandra mer än vi tror. För att jag är är mer eller mindre säker på att jag kommer att hantera situationer bättre, vara mer rättvis, mer hänsynsfull och ha en bättre känsla för en individ om jag tänker gott om den. Jag förstår att det kanske låter lite luddigt, men låt mig ge ett exempel från en situation som uppstod igår:

Eldar hade en dålig kväll. Han var snarstucken, grinig och lite sådär som ett treårigt barn kan vara när dom är allmänt missnöjda med tillvaron av diverse orsaker. Eldar, när han är sådan, blir lite som Gollum i brist på ett bättre sätt att förklara det på. Han smög runt hela kvällen och samlade in rester av gamla tuggben som han och/eller Smella gömt utomhus, gömde de sedan på nytt under sin filt (upptäckte vi senare) och så låg han där ovanpå sin benhög och såg misstänksamt på resten av församlingen i huset. Det trots att inte en enda människa eller hund brydde sig om hans ben, egentligen. Jag har ingen direkt regel mot gömmande av ben/leksaker utomhus, det skapar vanligtvis inga problem härhemma, men jag brukar ändå gå runt ofta och samla upp i synnerhet tuggben som ligger framme i förebyggande syfte. Men givetvis missar man ett och annat ben som ligger bra gömda/kamouflerade – särskilt Eldar är VÄLDIGT duktig på att gömma sina ben där de verkligen är svåra att se. Han är smart på det viset. Anyways. Senare på kvällen börjar Eldar släppa sin misstänksamhet och det här med att ligga på filten och hålla koll på sina skatter, han slappnar av mer och vi börjar trixa lite. Det är bara det att mitt i det hela kommer Smella, som befunnit sig med Erik, farandes rätt in i Eldar som ”sitter vackert” (Eldar tycker fortfarande att det är lite läskigt då han har lite att jobba med rent balansmässigt) och det blir så tokigt att dom surnar till på varandra och ryker ihop snabbt som attan. Jag reagerar rent instinktivt; går in och bryter grälet genom att helt sonika lyfta bort Eldar därifrån. Jag är inte säker, nu när jag tänker efter, om Erik kanske tog Smella också. Det gick så väldigt snabbt nämligen. I alla fall, jag lyfter bort Eldar för att lugna ned honom och sätter mig halvt i ryggsäck. Och det går väldigt fort och lätt att få honom lugn och situationen under kontroll igen. Men. Det visar sig senare när jag borstar tänderna att jag visst blivit rätt bra tuggad på under tumultet när jag griper tag om honom och han reagerar med att fäkta runt med munnen. Jag har nämligen inte känt det när det hänt, utan reagerar bara någon timme senare på att jag är märkligt svullen runt ena underarmen och är redigt öm. Förstår att jag kommer få rätt fina blåmärken med tiden.

Och det är nu jag kommer till poängen: 
Här kommer jag nu till ett slags vägskäl – vare sig det är medvetet eller omedvetet – vad gäller mitt sätt att hantera det som just hänt och känslorna som per automatik strömmar upp. Det är här jag gör valet att tänka ”jäkla byracka som bet mig – som bet sin egen matte!” för att sedan gå och skälla ut hunden eller tänka ”aj då, vad tokigt att han inte hade koll på sina egna tänder och jag hamnade i skottzonen – och jäklar vad Eldars stressnivå måste varit hög och vad tokigt att jag missade den” och sedan analysera vad det var som hände, varför det händer och hur jag ska förebygga en liknande situation i framtiden. Jag kan välja att se min hund som en dum idiot som är jävlig, eller jag kan välja att se min hund som en underbar individ som helt enkelt inte klarade av att hantera sina egna känslor i ett svagt ögonblick. Och det här gör hela skillnaden för hur jag är tillsammans med min hund. Och kanske för hur han är med mig med. Visst blir jag redigt förbannad ibland – när jag har ett svagt ögonblick och inte klarar att hantera stressen – och jag har säkert höjt rösten någon gång också, säkert ryckt till hårdare än jag tänkt mig i kopplet när jag låtit frustrationen få utlopp under dessa snart två år och någon enstaka gång tagit tag i nackskinnet när jag blivit riktigt rädd. Men det jag in i det längsta verkligen försöker låta bli att göra är att tänka på, prata om och se på min hund som en dum byracka som är elak och ute efter att skada och jävlas för sakens skull. För jag tänker att den dagen jag låter sådana tankar ta någon som helst plats i mitt huvud och min kropp – den dagen kommer chansen/risken att jag agerar utefter dom vara SÅ mycket större. För i den här relationen är det faktiskt på mig det ligger att vara den mogna, den som tar ansvar, den som vänder andra kinden till och den som är trygg och pålitlig. Liksom en förälder behöver vara i relationen till sitt barn som just sparkat den hårt på benet för att den fick ett utbrott.

Det finns en stor – och i mina ögon viktig – skillnad i att ryta till sitt barn:
”Vad dum du är – bete dig inte som en idiot!” och lugnt säga ”Jag ser att du är ledsen, men det där gjorde faktiskt ont på mamma – det är inte okej att slåss.”
Och jag tror att just den här detaljen är precis lika viktig i relationen till min hund.