Fredagstankar

Ledig fredag och jag har hela förmiddagen försökt få med mig knashunden ut på promenad. Det regnar ute. Och han vägrar. Jag menar verkligen VÄGRAR idag. Vi har lyckats ta oss ett steg utanför dörren, men så blev han lite blöt och innan jag visste ordet av det hade han vänt på klacken och stuckit rätt in igen, tillbaks till sin säng och lagt sig. Och när jag försökte locka med mig honom ut blängde han bara tjurigt på mig som för att säga ”tror du jag är så lättlurad?”. Ser ingen mening med att bråka med honom – förr eller senare vet jag ju att han kommer behöva gå ut och att han själv kommer säga till – så idag gör vi det på hans sätt helt enkelt. Men nog är det ett stycke tjurig tonåring vi har här idag 😉

Idag är det bara en vecka kvar tills vi flyttar in i nya huset. Känns helt overkligt och stört fortfarande. Men det slog mig för någon dag sedan, på morgonkissen med Eldar, att jag är väldigt färdig med Stockholms innerstad. SÅ färdig. Har aldrig varit min grej att bo i stan och då är Hjorthagen ändå ett område med mycket mindre ”stads-feeling” – eller var fram tills alla nybyggen startade. Men det faktum att jag har längtat ut på landet sedan dag ETT i Stockholm känns rejält nu när flytten är så nära. Det är liksom svårt att stänga ute den nästan smärtsamma längtan nu, som jag försökt göra dom senaste åren när jag behövt bo i stan p.g.a plugg, jobb eller helt enkelt för att jag satt mina relationer före. En vecka och nedräkningen är på allvar nu. Ska bli så väldigt skönt och befriande att endast behöva besöka stan för att jobba – eller när jag själv valt det. 

Jag är rätt säker på att flytten kommer vara odelat positiv för Eldar. Tror det kommer vara bra för honom med det utrymme som det både direkt och indirekt medför. Jag har funderat så mycket på det där på sistone. På om stan verkligen varit bra för honom om man ska se på det med helt öppna ögon. Jag vet egentligen inte om jag vet svaret på den frågan – men jag tror att det egentligen varit både positivt och negativt beroende på hur man väljer att se saken. Han har ju till exempel blivit en guldhund att resa med på bussar och tåg, bland andra saker. Men det jag däremot är ganska säker på är att stan och de människor som lever här inte fungerar med Eldar. Ja, nu generaliserar jag givetvis lite. Men kraven som ställs på hundar (och dess ägare), särskilt i miljöer som är väldigt folktäta, är enorma. En hund som är lite mera hund än vad som anses vara okej, får liksom inte riktigt plats här att vara bara hund istället för en ”samhällsvarelse” som följer normerna som vi människor tagit fram. Och Eldar är ju just sådan; en hund, ett djur, framförallt. Vars person inte passar så bra i den fyrkantiga mallen. Så att komma till ett betydligt mindre samhälle, men framförallt mycket färre människor, tror jag kommer vara väldigt befriande för honom. Och för mig. För mig kommer ett utav mina största stress- och orosmoment, förhoppningsvis, minska markant. Jag kommer kunna slappna av mer, ha lite mer kontroll över vilka människor som kommer nära honom och känna mig tryggare i vetskapen om att vi kan vara lite mer ifred. Att vi kan få träna i vårt eget tempo, istället för att tvingas in i svårhanterade situationer när vi minst behöver dom. 

Lite tryggare i vetskapen om att vi kan få plats att vara bara dom vi är.