Vad vet du om din hunds livlina?

Såhär på hösten är det inte ovanligt att det i draghundsportsforum på sociala medier eller i min inkorg dyker upp allehanda frågor kring dragutrustning. Sporten växer, breddar sig och med den växer också de många funderingarna över hur, vad och varför. En av de många återkommande frågorna gäller allt som oftast draglinor – de där oerhört viktiga (liv)linorna mellan oss och våra älskade hundar. Det finns faktiskt fall där skicket och materialet på dina linor kommer vara direkt avgörande för din och hundarnas säkerhet. Så låt oss titta lite närmare på hur draglinor fungerar och vad det finns för vanliga valmöjligheter. 

DRAGLINANS UPPBYGGNAD

Beroende på hur många hundar man tränar så ser givetvis linornas uppbyggnad olika ut, men gemensamt för alla typer av draglinor är att dessa slits över tid och ska klara av hög belastning. När du kör 1-2 hundar har du vanligtvis en en- eller tvåspannslina som är delvis expanderande för att dämpa obehagliga ryck för hundarna när de jobbar framåt. Kör du däremot fler hundar än två så förändras uppbyggnaden en aning då man istället nu bygger linorna i olika många ihopsatta sektioner beroende på antalet hundar i spannet.

I större spann har man närmast fordonet (oftast) en större, segare expander som dämpar rycken för hela spannet och därför är linorna i övrigt ”fasta”. I mitten, mellan alla hundarna utom ledarhundarna, finns en så kallad stamlina/centerlina och det är denna stamlina som är basen i de sektioner man sätter ihop. Utifrån varje sektion går sedan två rumplinor och två nacklinor. I varje sektion kan således två hundar sättas in och du kan alltid plocka isär sektionerna för att göra spannet större eller mindre. Men dessa är inte de enda linorna du har i ett spann när du kör hund och framförallt inte om du kör på snö. Då tillkommer även ofta ankarlinor – de linor som är kopplade till snöankaret som funkar som parkeringsbroms och ska hålla för heta, springsugna hundar som inte alltid vill stå stilla. Många kör dessutom gärna med en säkerhetslina/släplina som fungerar som en extra trygghet om du av någon anledning skulle tappa ditt spann. Även dessa linor görs oftast i något av de material jag snart kommer nämna.

STAMLINAN är direkt avgörande för säkerheten – ju fler hundar desto större slitage och därför är det viktigt att se till att stamlinan är av en kvalité som faktiskt håller för belastningen den ska utsättas för. Det finns flera olika material på stamlinor, men generellt kan vi dela upp det i stamlinor med eller utan en kärna av vajer. Man kan även ha klädd vajer i rump- och nacklinor, vilket kan vara en trygghet om man har väldigt tuggiga hundar. De linor som är utan vajer är lätta, smidiga och enkla att jobba med, men de är inte odödliga och slits betydligt snabbare än en vajerlina. En bra och välpressad vajerlina av hög kvalité däremot tål väldigt mycket belastning och slitage – säkerheten blir således högre. Men inte heller en vajerlina är helt odödlig år ut och år in. Därtill finns olika styrkor och svagheter i en vajer beroende på om den är galvaniserad eller rostfri/syrafast – men det ämnet får vi djupdyka i en annan gång. Jag ska strax berätta mer om de olika linmaterialen i sig, vad de har för för- och nackdelar i olika situationer, men först kommer här ett lästips för dig som är sugen på att läsa lite mer om hur vajrar egentligen fungerar:

[LÄSTIPS: ”Får det bära – eller brista?” av Marlene Karlsson, Yabasta ]

MATERIAL

Det finns som ovan nämnt ett par olika material som man ser i draglinor – säkert finns där fler än de jag vet men här kommer jag att gå igenom de allra vanligaste du hittar både vad gäller linor för 1-2 hundar och linor till större spann. Gemensamt för precis alla linor är att de slits om de används frekvent. Inte bara av själva belastningen utan även sådant som smuts, solljus och fukt spelar in. Linor är därför någonting du regelbundet bör se över och uppdatera; de är en billig livförsäkring både för dig som förare och hundarna du tränar.

POLYETEN (PE) är kanske det materialet på linor man först och oftast ser som ny i sporten, särskilt när det kommer till spann med få hundar. Linorna är då splitsade av relativt slittåligt, lösflätat polyetenrep oftast i en tjocklek på 6, 8, 10 eller 12 mm. Polyeten är enkelt att hitta, finns i en uppsjö olika färger och går att få med inflätade reflextrådar – därtill är det ett lättsplitsat material som framförallt är väldigt billigt. Då polyetenlinor inte suger upp vätska så är det också smidiga vinterlinor eftersom de inte blir blöta och tunga, utan håller sig lätta. Dessutom tål polyeten ordentligt låga temperaturer.

Nackdelen med materialet är däremot att det ofärgat är känsligt för UV-strålning, slits av mycket smuts och blir kraftigt försvagat/går sönder av värmefriktion. Därför lämpar sig oskyddad PE dåligt för t.ex. skarvar i sektioner eller dylikt, men däremot funkar de ypperligt till sådant som rump-/nacklinor eller linor till cyklar/kickbike.

DYNEEMA (HMPE) är ett material som jag helt hade missat under mina tidiga år inom draghundsport och fick höra om först för ett par tre år sedan. Dyneema består av ett mycket starkt syntetfiber med en oerhört hög draghållfasthet/slitstyrka och används idag ofta som ersättning för vajer/stållinor inom t.ex. industrier och jordbruk. Faktum är att det inte finns ett annat tågvirke som har en högre brottsstyrka i förhållande till sin vikt än just dyneema. Med andra ord lämpar sig detta material mycket bra för större spann eller t.ex. soft shackles (ett alternativ till karbinhaken) där belastningen på linorna blir mycket hög. Dyneema väger inte mycket, har en låg vattenabsorption, tål kyla mycket bra, har en betydligt bättre UV-tålighet än PE och är lätt att splitsa. Jämfört med PE så tål också dyneema mer när det kommer till värmefriktion och tuggande hundar, men dess fibrer är inte odödliga för vare sig nötningen från tänder eller friktionen från värmen.

Nackdelarna med dyneema är att det är ett ganska dyrt material – dyrare än PE:n och därför kostar draglinor i dyneema vanligtvis mer än polyetenlinor, men för den extra slittåligheten så kan det vara väl värda pengar att lägga. Jag vill också slå ett extra slag för soft shackles i dyneema! Det är så mycket smidigare att jobba med om vintrarna när metall fryser.

POLYESTERSILKE (PS) har på senare år blivit ett utav mina favoritmaterial på draglinor som jag gärna använder på tävlingsset alternativt rumplinor till mitt barmarks-linset. Det består av många tätflätade polyestersilketrådar och har en hög draghållfasthet, tål UV-ljus bra och har också ganska god nötningstålighet. Detta är ett material med låg vikt som är smidigt och himla lätt att jobba med, det finns i massor av olika färger som gör att du syns bra om dagarna och en av de saker jag älskar mest med det är de inflätade reflextrådarna som gör spannet synligt i mörkret på långt håll. Perfekt för höst- och vintersäsongen! Det är helt enkelt en praktisk, snygg och prisvärd allround-lina som börjat synas mer och mer ute i tävlingsspåren.

Nackdelarna med PS är att det inte är särskilt tuggvänligt. Det drar också åt sig mer vatten än t.ex. PE – men å andra sidan tycker jag inte att det är något som märks av särskilt mycket då materialet redan är såpass lätt.

PVC (polyvinyl chloride) är en plast som används inom många olika områden och inom draghundsvärlden är ganska vanlig som skyddande hölje när du köper en klädd vajerlina, såsom t.ex. stamlinor eller stake-outs. PVC:n funkar som så att den skyddar vajern från smuts, fukt och slitage.

ACRYLON är ett annat material, av en slags polyeten, som används inom många områden – och som precis som PVC kan användas till att klä vajerlinor i för att skydda den mot smuts, fukt och slitage.

Båda materialen är rätt lättskötta men ska vi jämföra dessa två olika material mot varandra så är acrylon ofta det dyrare alternativet – men troligen det mest prisvärda om man ser mer långsiktigt på saken. Acrylon är tåligare än PVC både när det kommer till solljus och trauman såsom t.ex. hundtänder, skav och annan nötning. Helt enkelt slits eller spricker det inte sönder lika lätt eller snabbt som PVC gör vilket är av vikt då du inte vill att fukt ska leta sig in till din vajer – eller att vajern ska bli exponerad och riskera att knäckas. Återigen spelar typen av och kvalitén på vajern in, men kontentan är densamma: du vill att ditt skyddande hölje ska hålla så länge som möjligt och för så mycket som möjligt.

Klädd vajer lämpar sig extra bra för barmarksträning där det ofta blir blött, grusigt, smutsigt och slitaget på linor är stort. Själv har jag idag gått över från PVC-klädda vajersektioner till acrylonklädda när jag tränar storspann under barmarksperioden, helt enkelt på grund av ovanstående skäl. För mig är det tveklöst det mest prisvärda alternativet om man kör väldigt mycket hund och längre distanser. Jag kombinerar personligen gärna med rumplinor som är till hälften i acrylonklädd vajer i kombination med polyestersilke som syns bra i mörkret.

I stort är valet av linor och material ändå en smaksak och olika lösningar funkar bäst för olika människor – precis som med allting annat. Det som är rätt för mig är inte alltid rätt för dig – vi kör olika hundar och stilar, olika distanser, olika fordon och på tusen och en olika vis. Alla dessa faktorer spelar in när material och lösningar för draglinorna ska väljas. Men min förhoppning är att du som läser detta inlägg ska känna att du har lite mer kött på benen och lättare kan navigera i utrustningsdjungeln nästa gång du funderar över att uppdatera ditt linset eller köper din allra första draglina.

Det finns väldigt mycket mer att lära sig kring ämnet draglinor och det jag gått igenom nu är egentligen en basic genomgång av de vanligaste materialen du hittar hos din lintillverkare. Det bästa du kan göra när du är osäker på vad som egentligen passar dig, ditt spann och er träning, det är att ställa frågor till just de människor som tillverkar linorna. En duktig, seriös lintillverkare kommer kunna förklara för dig varför och hur – och de bör ha en mycket god kännedom gällande de material de använder, men även hur de används i kombination till varandra och hur man har jobbat när man gjort linorna. De ska kunna förklara processerna och berätta för dig om både för- och nackdelar. Så ställ frågor!

Och glöm inte att draglinor är utrustning som slits hårt på och behöver ses över ofta – helst varje säsong. 

Är du nyfiken på att skaffa dig mer kunskap gällande utrustningen som används inom draghundskörningen?  Vill du veta mer om hakar och krokar? Kanske undrar du över hur en släde utrustas och är uppbyggd? Jag är nyfiken på din nyfikenhet! Lämna gärna en kommentar och berätta vad just du skulle vilja veta mer om.