I väntans tider

Sommaren börjar äntligen lida mot sitt slut. De allt kyligare vindarna och färgskiftningarna på fjällen fyller mig med ett lugn på ett vis bara kyliga vindar och färgskiftningar gör. Viskningar om att hösten är nära. Viskningar om en ny säsong av erfarenheter, upplevelser och många, många träningsturer med vovvarna. 

Här på kenneln har vi arbetat hårt i sommar mellan de många besöken vi haft av vänner och familj. Det har byggts hundgårdar och kojor, altaner och valplådor… Ja, valplåda – för vi går ju i väntans tider nu. Om en dryg vecka beräknas vår första egna kull göra entré här på jorden, hur fantastiskt är inte det? Så det har inte enbart varit en sommar fylld av hårt jobb, utan också väldigt mycket förväntan. Denna kull är så efterlängtad och jag är så himla nyfiken på vad det gömmer sig för individer därinuti Surprises lilla, stora mage. Magkänslan säger det är något bra.

Det har varit så spännande, fascinerande och lärorikt att på så nära håll få följa en dräktighet. Tidigare har jag ju följt vänners och uppfödares planeringar och deras hundars dräktigheter, jag har hjälpt till första tiden med valpar när där inte gått som man tänkt sig och jag har på håll upplevt både komplikationer och lättsamma valpningar. Men det är så väldigt stor skillnad att själv få uppleva allting på nära håll, precis hela förloppet. Från de första abstrakta drömmarna som växer sig till konkreta planer, från selektering till parning, genom dräktighet och – snart – valpning. Jag har aldrig varit särskilt fascinerad eller intresserad av hur människor blir till, av mänskliga graviditeter och förlossningar – men detta, hundars (djurs generellt) dräktighet och valpfostrens utveckling, DET fascinerar mig! Det får mig att spetsa både öron och ögon, jag läser allt jag kommer över, kan sitta i timmar och läsa andras dräktighetsjournaler… Ja, ni förstår min poäng. På söndag går vi in i vecka nio av Surprises dräktighet och vi påbörjar nedräkningen på allvar. Jisses, så vi längtar!