Kangi – om en raketutveckling och ett stundande farväl

Det är med otroligt blandade känslor jag konstaterar att det snart gått ett helt år sedan Kangi snubblade in i våra liv. Denna genomsnälla, busiga, yviga och fartälskande unghund som snabbt kom att bli en så självklar del av flockens dynamik. Han kom hit som alldeles för tunn ettåring med alldeles för underutvecklad muskulatur, ännu lösare i kroppen än vad valparna vad som sexmånaders och alltid skyggandes undan våra händer. Genomsnäll, alltid, men inte det minsta intresserad av att bli hanterad. Med stor vilja att springa, men en nästan obefintlig kondition och kroppskontroll. Och jag minns jag tänkte för mig själv – hur tusan ska jag få den här hunden redo för träning med spannet i höst? Han som blev trött av en kortare canicross-sträcka som inte ens skulle gjort mina valpar andfådda. Déjà, som är tre månader yngre än Kangi, var redan hundra mil före i sin fysiska utveckling med stenkoll på sin egen kropp och en mycket bra grundkondition. Den fysiska form jag såg hos Kangi var inte riktigt vad jag väntat mig av en ettåring när jag fått frågan om att ha honom hos mig, i träning med mitt unga spann, under kommande säsong.

Sommaren innebar mycket jobb på många plan – och att bygga upp Kangi, både fysiskt och mentalt blev en av de många missioner jag åtog mig. Vi vande honom vid simträning, ett av de skonsammare sättet för honom att bygga både kondition och muskler på, vi vandrade många mil på fjäll och i utmanande terräng och lade mycket tid på att klura ut hur tusan vi skulle få honom att äta under löptiderna vi alltid har under sommaren. Han hade inte mycket hull att ta av som det var. Det var en utmaning, minst sagt och han spenderade större delen av löptiderna otroligt påverkad av att hans flickvänner löpte. Man kan lugnt säga att han hördes…

Lika mycket tid lades på att bygga ett förtroende oss emellan där vi överhuvudtaget fick hantera honom på riktigt. Saker som att sätta på ett halsband var faktiskt inte helt lätt där i början, han ville helt enkelt inte komma fram utan for än hit än dit. När han väl hade halsband och koppel på sig, ja då var det inga konstigheter, men att ta sig dit tog tålamod. Kloklipp var bara att glömma till en början och eftersom jag inte ville tvinga honom in i fler situationer än absolut nödvändigt, för att jag ville där skulle finnas ett förtroende först, så fick jag helt enkelt gå otroligt långsamt fram. Det var verkligen frustrerande emellanåt och jag fick ofta påminna mig om hur jag arbetat med Eldar, på tiden då han var som räddast om sin kropp.

Men en sak fungerade från dag ett med Kangi: flocken. Han kom in i den helt utan frågetecken eller stök. Kärade ned sig i sina nya vänner och blev precis lika älskad tillbaka. Han och kusinen Sally fick ett mycket starkt band direkt, båda med samma energi och sina genomsnälla, lekfulla personligheter. Likaså blev han snabbt tajt med Déjà – i henne fann han en kamrat som aldrig någonsin sade nej till kapplöpning eller fartlekar. Men kanske var det ändå med valparna – och framförallt Santi, som han skapade starkast band. Santi som redan första dagen, som nyinflyttad valp, bestämde sig för att Kangi var den roligaste och mysigaste i världen och som alltid sökte hans närhet. Det gör han än idag, som ettåring. Att se de båda unga hanarna med varandra är något som fyller mig med värme varje dag. Det är flocken jag till stor del har att tacka för Kangis mentala utveckling; i den har han växt och byggt en trygghet. Han har fått ta en stor plats, fått ta ansvar i fostrandet av valparna och byggt starka relationer. Och han har delvis genom de andra hundarna också byggt relation till oss.

När så hösten till slut kom var jag inte helt nöjd med hans fysiska utveckling, men jag vågade så sakteliga ändå sätta honom i träning. Korta, inte för snabba pass. Alltid med honom som svagaste länk och den som snabbast av alla blev trött. Det syntes tydligt i hur hans kroppskontroll började försämras, linan började slaka eller nosen började åka i backen så snart den bristfälliga konditionen började göra sig känd. Nej, vi kom inte särskilt långt där i början. Kangi behövde dessutom flest vilodagar av alla – dubbelt så många. Och vi fick traggla på just precis så hela första halvan av hösten. Ofta undrade jag om jag gick för fort fram, för hårt. Om jag borde backa. Och just precis som jag nästan bestämt mig för att backa bandet hände något; Kangi gick ett helt pass utan tecken på trötthet. Och ett till. Och ett till. Och plötsligt kunde jag försiktigt öka distansen, för att så småningom ta bort en vilodag i veckan. Ja, plötsligt kom utvecklingen jag väntat på!

Månaderna som följde utvecklades han i raketfart. Det var fortfarande en kamp att överhuvudtaget få på honom selen och sockarna, att hantera honom så fort han inte var inselad, men fysiskt började vi märka av en tydlig skillnad. Dessutom hade han äntligen börjat äta ordentligt och med god aptit! Kanske kom insikten till mig på riktigt när vi åkte till veterinären i Drevsjö för att vaccinera honom. Jag minns jag för första gången tänkte att det var jobbigt att hålla i hans koppel – att han blivit stark. Tidigare när han dragit i kopplet hade jag aldrig haft problem att hålla emot, där hade inte funnits något tryck. Men plötsligt var det där. Det slog mig hur han utnyttjade sin kropp, sin muskulatur på ett vis han inte tidigare gjort eller kunnat göra. Med kontroll och medvetenhet. Jag tog en bild den dagen, för att senare kunna jämföra med de första bilderna från när han flyttat hit, och jag minns att jag hjärtat slog ett extra slag när jag såg hur stor skillnad det var. Hur den unga hanhunden plötsligt hade tydliga muskler, ett fylligare bröst och hur jag inte längre kunde räkna varenda revben eller ryggkota med blotta ögat. Och det märktes även på hans energi – den hade vuxit markant. Jag var så glad och stolt i det ögonblicket! Så tacksam över att jag nu kunde se resultatet av allt jobb vi lagt ned.

I spannet började han nu bli en hund att faktiskt räkna med. Fortfarande den svagaste länken och längst bak i sin fysiska form, men inte längre såpass att jag inte vågade låta honom gå med i den ”vanliga” träningen. Han började bli en konstant i spannet. Och så fortsatte det. Han utvecklades snabbt nu och blev en tillgång. Någonstans började också något annat hända; han började bli alltmer okej med hanteringen, började visa oss ett nytt förtroende – inte bara när han var inselad eller trött, utan även annars. Jag fick börja stretcha och massera honom, på riktigt, utan koppel eller halsband att hålla i. Jag fick börja pilla med hans tassar utan att han fick panik eller ville ta min hand i munnen – inte för att använda tänderna, men för att liksom vänligt markera att han inte ville ha mig där. Jag fick sätta på honom halsband, selar och sockar utan trettio minuters stök eller oändligt tålamod. Och det i sig bidrog till att vår relation på riktigt började djupna.

Under vintern började han söka min kontakt, lös ute i rasthägnet, på ett helt nytt sätt där han tidigare bara brytt sig om de andra hundarna. Med en busig, glittrande glimt i ögat började han nu söka upp mig, för att ställa sig framför mig och titta långt och länge i mina ögon med ett stort ”leende” för att sedan skutta upp mot mig och invitera mig i något jag bäst kan likna vid en dans. Så gör han än idag. Det har blivit vår alldeles speciella lilla lek. Och någonstans har det varit just de där ögonblicken som fått mig att inse hur otroligt mycket jag fäst mig vid honom, trots att jag kämpat för att behålla en viss känslomässig distans. För jag har ju vetat; det kommer en dag då han ska åka hem. Då han inte längre är kvar hos oss och jag måste släppa taget.

Och där står vi nu. Mindre än en vecka tills han far hem och jag kan inte längre blunda för den stora klumpen i min hals när tanken slår mig. Trots att jag vetat. Någonstans under de här månaderna har jag fått inse det faktum att han nästlat sig in ordentligt i mitt hjärta – och att jag var blåögd som trodde någonting annat. För jag funkar ju inte så. Är inte en människa som klarar av att hålla känslomässiga distanser till djur eller människor som finns i mitt liv eller som jga lägger ned mycket tid och energi på. Det är nog en styrka, men ibland upplever jag det också som en svaghet. För det gör ont. Det gör ont att känna så starkt och veta man behöver släppa taget. Jag har gjort det så många gånger i mitt liv, på så många olika sätt, men jag tror aldrig jag helt och hållet har läkt efter det utan att det blivit vitnande ärr kvar. Av sorten som alltid ömmar om man råkar komma åt dom. Och nu förbereder jag mig för att ännu en gång släppa taget om någon, om en fyrbent vän jag lagt ned så mycket jobb på och kommit att älska. Jag har vetat hela tiden att dagen ska komma, men det känns inte lättare för det.

Samtidigt är jag så väldigt glad över att ha kunnat hjälpa. Över att ha få varit en del av Kangis utveckling och liv. Att ha fått se så mycket resultat efter allt hårt jobb. Över att ha gjort skillnad. Jag är oändligt tacksam för förtroendet och för lärdomarna jag bär med mig ur detta år med honom i flocken. Tacksam för den roll han spelat i vår flock och i relationen till de andra hundarna. Över den tillgång han varit i spannet denna vinter och hur mycket hans närvaro gett mig. Det är inte utan att jag känner en stolthet över det vi åstadkommit tillsammans.

Men jag har också kommit till en annan insikt gällande de framtida hundar som kan komma att leva under mitt tak; det blir inga fler längre lån av hundar. En insikt som för mig inte gjort sig känd utan viss ambivalens – för ibland är det helt enkelt det enklaste och snabbaste sättet att nå dit man vill, att låna in hundar – men som också är det mest rätta för mig jag kan göra. Jag fixar helt enkelt inte riktigt att behöva ta farväl av dessa hundar när avtalet löper ut. Går sönder för mycket. Har för svårt att släppa taget. Jag tror jag på ett undermedvetet plan visste redan efter Turbo, det går inte en dag utan att jag saknar honom med våldsam intensitet, kan ännu inte tänka på honom utan det där stinget i mitt bröst. Men det är med Kangi den insikten verkligen kommit att slå mig med full kraft. Och må så vara att det kanske innebär att jag väljer att avstå en genväg, men det är nog enda sättet att vara helt sann mot mig själv och hur jag fungerar.

Jag är tacksam för erfarenheten, trots allt. Lärdomarna. Det är jag alltid.