Teamet; en reflektion kring säsongen so far
Vi har nu kommit en god bit in på träningssäsongen och det börjar märkas på hundarna. Mer och mer faller bitarna på plats, hundarna börjar få rutin och saker börjar hända. Hundarna utvecklas – och vi med dom. Och min syn på vad jag uppskattar mest i mina hundar, i en draghund i allmänhet, blir alltmer tydlig ju mer vi ägnar oss åt träningen och hundarna.
Säsongen startade vi som vanligt upp med korta distanser och lätta, nöjsamma turer, särskilt med tanke på de unga hundar som går sin första riktiga säsong i år. Pö om pö har vi känt att hundarna varit redo för ökningar i distans och belastning; i skrivande stund ligger våra pass för det mesta på distanser mellan 15-20 kilometer. Det har blivit ett par ofrivilliga uppehåll pga väglag, men annars har vi kört på ganska bra enligt plan. Vi har haft några turer på snö (dock inte slädföre), vilket har varit skönt för hundarnas tassar, men än så länge är marken ännu hyfsat bar. Jag ska inte ljuga, vi längtar oss tokiga efter snön nu. ATV i all ära, men nog är det ändå hundra gånger härligare att fara fram bakom en tyst släde i gnistrande snö. Att fara fram uppe på fjällen med magiska vyer och vidder omkring sig. Nu är det förhoppningsvis inte så långt kvar tills vi är där. Men innan dess fortsätter vi i leran och vi gör vårt bästa för att vara lite kreativa med rundorna. Jobbar på att bygga relation, hitta bra startrutiner, låta hundarna rotera på olika positioner, vidareutveckla deras förståelse för tekniska moment och låta unghundarna hitta in i arbetet. Och vi lägger mycket tid på att bygga självförtroende hos hundarna som tränas upp i led jämte Kit som mentor.
Såhär när vi tagit oss förbi säsongens första månader och börjar närma oss årsskiftet tänkte jag att det kunde vara lite roligt att skriva någon form av reflektion/utvärdering av hur det går för hundarna. För även om spannet körs och tränas som en helhet så har ju också varje individ sina egna saker att jobba på, styrkor, svagheter och utvecklingskurvor. Så hur ser det då ut för teamets hundar, just nu? Vad jobbar vi med på ett individuellt plan och vilka utmaningar har vi, just nu?
Låt oss ta en titt!
TEAM RAXEIRA – NOVEMBER 2018
Sally
Sally går i år sin andra riktiga säsong i selen och fyller i slutet av månaden två år. Det här är någonting vi ofta, ofta, OFTA måste påminna oss om. Med Sally är det en ständig balansgång att inte köra henne för hårt; hon är ännu ung och under stor utveckling, samtidigt som hon i selen är en oerhört mogen liten tik som alltid ger allt hon har. Hon ger så mycket av sig själv att hon ibland riskerar för att gå varm eller ta ut sig för mycket och det är just nu en av våra stora utmaningar med henne; vi måste vara mycket noggranna med att vätska upp henne och köra henne klokt. Att sätta gränser där hon själv inte förmår göra det. Hon är vår absolut största arbetsnarkoman. Därför kör jag henne mycket utan neckline den här säsongen; det ger mig en chans att tydligare se när hon behöver vattnas, när hon riskerar att gå för hårt och dylikt. Jag ser det aldrig på rumplinan; den är alltid sträckt till bristningsgräns oavsett; men jag ser det på hur hon rör sig. Små, ibland subtila men viktiga tecken.
Sally har ända sedan sin absolut första dag i selen gått oerhört fokuserat och hårt. Hon är intensiv i arbete, vill alltid öka farten och är mycket säker med störningar runtom. Hon är het i starter, rycker, har tassarna i luften mer än i marken, vrålar och tuggar gärna linor, men är i övrigt en väldigt okomplicerad och vänlig tik i spannet. Hon är en hund jag blir glad av att köra, riktigt sådär på djupet glad. Hon vill bara göra sitt jobb och hon är otroligt mån om att samarbeta. Och hon gör det med så mycket glädje!
Sally har trots sin unga ålder väldigt god rutin som ledarhund, där hon klarar många trixiga moment och är väldigt pålitlig. Då vi hade färre hundar under hennes första säsong och hon så tydligt visade fallenhet för, samt ville gå i led så hamnade hon oftast där, men med facit i hand så önskar jag att hon hade fått lite mer tid att utvecklas. Hon har därför under denna säsong fått vila mycket mer från ledarhundsjobbet, vilket jag ser har gjort henne gott. Hon går lika hårt ändå, men hon har fått vila mentalt och det har varit nyttigt för henne. På sistone har hon gått mycket i wheel med Kangi, något som inte är optimalt den dagen vi går över till släden eftersom hon är en väldigt nätt hund, men så länge vi kör barmark kan hon gått få gå där ett tag till. Så småningom kommer jag börja henne låta gå mer i led och point igen, för det är tveklöst där hon kommer mest till sin rätt.
Sallys absolut största utmaning utav alla är att behålla hullet när vi går upp i träningsmängd. Hon har en något svajig aptit, framförallt kring löptider. Den ibland vacklande aptiten har troligtvis också att göra med att hennes känsliga mage (pga foderallergi) lätt blir orolig av stress. I kombination med att hon är en mycket aktiv tik som bränner mycket energi, så är det svårt för henne att inte tappa i vikt under en period med sämre aptit. Sally är typexemplet av en hund som inte äter om hon inte får mycket motion, vilket i just det här fallet blir en lite trixig ekvation, som ni kanske förstår. Förhoppningsvis blir det här bättre med tiden och åldern; vi har sett en förbättring i samband med förra löpet och hoppas på att hon får lättare att hålla vikten i takt med att hon blir äldre.
Ratchel
Ratchel är en raktigenom okomplicerad hund i spannet som just nu är under stark och tydlig utveckling. Som alltid är hon lugn och behaglig att hantera i starter och gör inte särskilt mycket väsen av sig, oavsett hur mycket de andra hundarna kan stöka.
Utav alla de hundar vi har i full träning nu så är det just Ratchel som har lägst fartkapacitet. Under tidigare säsonger har detta dock märkts av betydligt mer då hon inte fullt vågat trycka på i selen när vi gått i högre hastigheter. Hon har alltid jobbat hårt och flitigt, men har i perioder känts lite obekväm med just fart. Denna säsong har vi märkt en stor skillnad på den här punkten; hon har börjat trycka på och ta ut stegen på ett helt nytt sätt. Jag tror att det kanske främst beror på att hon äntligen funnit balans i selen på riktigt och blivit jämnare musklad; hon har nämligen denna säsong också slutat att dra snett/krabba. Kanske har det hjälpt att vi flyttat runt henne mer, inte enbart låtit henne gå på ena sidan utan försökt variera. Oavsett så är skillnaden riktigt stor.
En annan sak som just nu sker med Ratchel är att hon verkar ha funnit ett nytt självförtroende efter sommarens löp. Hon är en kraftfull och uthållig tik som kan varje kommando, men hon har inte alltid trivts med eller haft huvud att gå i led. Ibland har det varit en fråga om vacklande fokus (lättdistraherad), ibland en fråga om vad jag upplevt vara brist på självförtroendet att leda när spannet blir större och ibland en fråga om att hon helt enkelt inte verkar tycka det är kul. Därför har hon ofta fått gå i wheel eller point under förra säsongen, samt i början av denna. Det var först för några veckor sedan jag började leka med att sätta fram henne igen, i syftet att försöka stärka och vidareutveckla de kunskaper hon har. Och hon har verkligen överraskat! Vi har plötsligt sett henne på eget bevåg vilja öka fart och trycka på i selen, visa stor mognad i trixiga moment och framförallt vara oerhört duktig i vändningar av spannet. Men hon har dessutom haft kul! Visst skulle det vara smidigt om hon sen plötsligt en dag förstod att det vore trevligt för oss andra om hon inte skulle trassla i linorna så fort man stannar till eller plötsligt hoppa ned i ett dike för att rulla i leran, men dom säger ju att Rom inte byggdes på en dag. Och Ratchel är och förblir nog klassens clown ett tag till 😉
I år kommer vi fortsatt att jobba vidare på att utbilda och stärka Ratchels självförtroende i led, samt växelvis låta henne gå på andra positioner för att ibland få vila från ansvaret. Absolut bäst går hon dock i point, ingen tvekan om saken. Hon är en riktig hejare på att backa upp när det kommer till kommandon!
Kangi (fostervovven)
Ja, vi kan inte tala om utveckling utan att nämna Kangi. Det är ett som är säkert. Kangi kom till oss i mitten av juni som en väldigt yvig och omusklad ettåring, alldeles för tunn för sin ålder och storlek, men med en stamtavla som vittnade om ett sannolikt mycket intressant grundmaterial. Pappret må inte säga allt om en hund, det ska gudarna veta, men jag ville verkligen se vart det kunde bära. Vad som kunde gömma sig där inuti den taniga unghunden.
Ett av våra största jobb har varit att få upp den här unga hanen i vikt samt börja bygga muskulatur, helt enkelt för att överhuvudtaget våga träna honom. Under sommaren var Kangi både ostadigare och ”lösare” i kroppen än vad våra månadsgamla valpar var. Vi förstod att vi skulle behöva lägga in träning även på ”fritiden” för honom, för att kunna hjälpa hans utveckling på traven. Så alltmedan vi vande in honom vid att bo i hundgård (tidigare innehund) såg vi också till att hans hundgård fick noga uttänkt berikning som gärna utmanade både balans och koordination. Det fanns ärligt talat inte mycket fri yta i hundgården till en början; allting var designat så att han skulle bli tvungen att lyfta på benen, klättra och balansera för att ta sig fram. Han sattes igång att simma, vilket han blev riktigt duktig på och han fick gå mycket promenader i skog och fjäll där terrängen utmanade honom fysiskt. Men vikten blev återigen en stor utmaning när tikarnas löp avlöste varandras under sommaren.
Mot hösten vågade vi till slut ändå sätta honom i träning, men vi började försiktigt. Ja, precis som vore han en helt icke-inkörd valp/unghund. Korta turer först. Hålla koll på hastigheter. Kommandon kunde han till viss del innan, han var inte helt och hållet ny i draget, men orutinerad. I början fick han gå mycket i träning med Déjà, som körts in, på egna träningspass med lättare belastning. Och så småningom kände vi att han ökade i hull och muskulatur såpass att vi vågade sätta honom i träning med de andra.
Under hela hösten har det främst varit Kangi vi behövt anpassa oss till. Den svagaste länken i spannet, som först blivit trött och behövt mest återhämtning. Både mentalt och fysiskt. Ett tag undrade jag om jag överhuvudtaget skulle våga öka distansen med honom, när de andra började bli redo för det. Han blev helt enkelt alldeles för trött. Men så vände det plötsligt. Jag vet inte exakt när det hände, men jag minns vi körde ett pass där han verkligen utmärkte sig positivt. Han kändes stark och stabil, slackade inte en enda gång och var för första gången inte märkbart trött på hemvägen. Han gick inte direkt och la sig när vi kommit hem. Han var pigg under dagen. Pigg dagen därpå.
Nu har ytterligare lite tid gått och Kangi har blivit en hund att räkna med. Under sep-okt har jag nästan uteslutande kört honom utan neckline, nästan hela passen, för att lättare kunna tyda honom och skillnaden har verkligen varit markant. Han visar inte bara på stor fartkapacitet, men också på en allt större moral och mogenhet i arbetet. Han jobbar på med stor glädje och tar i ordentligt. Och framförallt har han fått en riktigt fin balans i selen, där han inte längre far snett åt alla håll utan faktiskt lägger belastningen där den ska vara. Framåt. Det har medfört att hans rörelser blivit alltmer balanserade, påskjutet har blivit starkare och musklerna har börjat träda fram tydligt.
När jag tittar på bilder på Kangi från i somras och på de bilder jag tar idag, när jag iakttar hans rörelser i arbete eller när han springer fritt i rasthägnet och tänker tillbaks på hur jag i somras frågade mig själv hur tusan jag skulle få den där spretiga, tunna hunden redo för träning till hösten… När jag blickar tillbaks på alla de där stunderna av tvivel och på den utveckling han gjort sedan dess, ja då blir jag verkligen otroligt stolt. Över honom. Över oss. För vi har verkligen gjort någonting rätt där. Och jag måste erkänna att jag haft stunder då jag verkligen undrat om det ens skulle vara möjligt att åstadkomma en så stor förändring på så kort tid.
Den här grabben har riktigt mycket potential – såpass att jag mer än gärna behållit honom permanent.
Déjà
Yngst av alla i spannet den här säsongen är Déjà. Åtminstone ett tag till. Hon är nu strax över året gammal och en tik som går mycket fokuserat i selen. Det är ingen tvekan om att det här är en unghund av sorten som verkligen, verkligen behöver få jobba för att vara harmonisk i vardagen. Hon har enorma mängder energi, är mycket uthållig och sitter på en hel del fart i den lilla kroppen. Under viloperioder hittar hon ofta på hyss och har lätt för att gå upp i stress om hon inte får utlopp för sin energi.
Déjà är väldigt het i startsituationer när hon går i spannet. Hon skriker och sliter i stamlinan, tuggar av nacklinor på löpande band (även sådana jag badat i tabasco) och stökar med/nafsar hunden hon står jämte. Hon har faktiskt haft av stamlinan en gång i starten tidigt denna säsong och efter det vågar jag inte längre köra utan vajer. Hon är så het att hon lätt får överslag och kan gå in i bråk om hunden jämte skulle ryta till när hon nyper den – och därför har hon mestadels fått gå ensam i höst, alternativt jämte någon av hanarna som skyggar undan. Startar vi turen under 17 km/h (japp, jag har undersökt saken) så springer hon utan problem samtidigt som hon sliter i stamlinan med tänderna. Under pass där temperaturerna innebär flera vattningar så är hon alltid hunden som vill först iväg; hon börjar rycka i stamlinan med tänderna om det inte går fort nog att starta på nytt.
Vi jobbar väldigt mycket med att försöka se till att skapa goda rutiner kring henne för att minimera överslagshandlingar och tjafs. Jag ska inte ljuga; för mig kan det vara väldigt ångestladdat att starta Déjà i spannet efter en vilodag eller två. Jag tycker verkligen inte det är roligt med stökiga starter och konflikter. Därför är jag otroligt noga med rutinerna, så jag alltid har en plan att luta mig mot. Det är dock skönt att se att det blir bättre ju mer vi kör henne och på sistone har hon äntligen börjat coola ned sig såpass att starterna går rätt smidigt, trots allt. Min förhoppning är att hon med tiden, något mindre hormoner i kroppen, mycket regelbunden motion och med mer rutin kommer att bli en behagligare hund att sela och sätta in i spannet i framtiden.
Bortsett från stökiga starter är Déjà en hund som är riktigt rolig att köra. Hon är lyhörd och tuff, har en mycket stor arbetsmoral och distraheras inte av störningar. Hon passerar både vilt, bilar och mötande människor/hundar utan att blinka och bryr sig bara om att jobba vidare. Hon är inte typen som trasslar i linor, vänder sig eller rullar runt på marken när man stannar upp – utan hon står alltid fokuserad framåt och redo att fortsätta. Hon återhämtar sig dessutom snabbt både under och efter träning, trots att hon alltmer utvecklas till att bli en av de som går hårdast i selen.
Jag är ganska säker på att det kan komma att bli en spännande ledarhund av den här unga tiken en dag, hon plockar snabbt upp kommandon och jag misstänker hon har huvudet för det, men än dröjer det ett tag till innan vi testar henne i täten. Hon har mycket potential, den här stökmajan. Vi måste bara lyckas rikta all den där energin åt rätt håll :p
Kit
Kitten är den hund i vårt spann som sitter på absolut mest rutin och längst erfarenhet av att vara en aktiv draghund. Han är vår tryggaste kommandoledare och en mycket värdefull mentor åt de yngre hundarna. Går han inte i led så går han antagligen i point, just för att han är för bra för att gå någonannanstans. Kit må vara hyfsat het i starter – han är typen som antingen skriker och rycker eller som står i tystnad och tuggar sönder någons nacklina – men han är väldigt okomplicerad och alltigenom snäll på alla de vis. Jag kan alltid känna mig trygg med att sätta yngre, stökigare eller nya hundar jämte honom.
Utmaningen vi har med Kit är att finna en god balans mellan prehab, arbete och återhämtning, för att hans kropp ska hålla för hans psyke. Kit jobbar alltid hårt och älskar att arbeta i selen, men har tidigare varit skadad och har därför rent fysiska svagheter. Han kräver en klok och ordentlig uppbyggnad för att inte jobba sönder sig själv, vilket i år inneburit att han i början av säsongen gått på ett helt eget schema då han behövt sättas igång lite långsammare och ibland behövt längre återhämtning än de yngre hundarna. Det är inte alltid lätt, det där med balansen, men jag hoppas innerligt att vi ska lyckas förvalta den här fina, kloka hunden på ett så bra sätt som möjligt.
I skrivande stund har Kit tagits ut ur träning ett par dagar framåt då han verkar ha sträckt sig en aning vänster fram under måndagens pass. Efter lite bollande med Amanda på Working Dogs Rehab känner jag mig trygg med att han snart är med i spannet igen, med lite extra vila och omsorg. Han har hämtat sig hyfsat snabbt, men jag vilar honom hellre någon dag för mycket än för lite med tanke på hans historia. Och han verkar handen på hjärtat inte må alltför illa av att få extra tid inomhus, tigga vid matbordet och sova i vår säng 🙂
Surprise
Som ni vet så kom ju Surprise till oss först i mitten av september och då under lite speciella omständigheter. Därför har hennes säsong hittills främst handlat om att finna balans, trygghet kring de andra hundarna och att låta henne få utlopp för den enorma energin som bor i hennes kropp. Hon är en rutinerad draghund och har redan gått ett par säsonger, samt tävlingar för tidigare ägare/förare med goda resultat.
I spannet är Surprise en ganska okomplicerad hund. Hon har i höst oftast startats ensam eftersom hon varit ny hos oss och behövt lite tid att känna sig trygg med övriga hundar, men vi har så småningom börjat testa oss fram allt mer med att sätta henne jämte andra hundar. Initialt har vi ibland ändrat om mitt under ett pass, efter att de fått springa av sig värsta energin, för att kunna testa henne jämte olika hundar när de är lite lugnare.
Sup är hyfsat het i starter och är väldigt otålig att komma iväg, därför kan det vara lite bökigt att sela henne. Hon har så jäkla bråttom helt enkelt och far runt som en kanonkula, men hon är egentligen inte särskilt bråkig eller stökig i övrigt. Oftast sliter hon i grästuvor eller gräver djupa gropar där hon står, men hon står alltid fokuserad framåt,bryr sig sällan om de andra hundarna och lämnar linorna ifred. Därför upplever jag henne som en rätt lättstartad individ ändå.
Hon är en alltigenom intensiv tik i allt hon gör, den här damen. Och i arbete är hon intensivt lycklig, vänlig och en hårt arbetande individ som alltid vill öka farten. Hon har en varm energi och glädje som smittar av sig på både oss och resten av spannet, särskilt när hon får gå som ledarhund. Surprise leder sitt spann med en så stor entusiasm och en evigt viftande svans; ja, jag blir verkligen glad av att ha henne med på träning. Surprise är också en väldigt orädd och tuff liten hund. Hon är inte stor och stark på det vis större tikar är, har inte kroppshydda nog att ensam dra de tyngsta lassen, men hon är snabb och smidig och räds inte hårt jobb. Och hon har imponerat stort med att vara väldigt disciplinerad och störningssäker i möten med vilt/hundar/människor, samt duktig på kommandon.
Hon är inte bara kommandosäker utan har också visat sig ha en intressant förmåga att tyda mina kommandon rätt även när jag säger helt fel saker. Hon uppfattar på något vis det jag menar och inte det jag säger. Både i selen och till vardags är Surprise en individ med en enorm ”will to please” som verkligen gör sitt yttersta. Det här är en hund som vill samarbeta och som vill göra rätt. Hon är signalkänslig och lyhörd och snabb på att snappa upp saker. Därför upplever jag det också vara väldigt lätt att jobba med henne, att skapa en relation och en kontakt.
Med Surprise handlar den här säsongen främst om att lära känna varandra, både hundar och människor emellan. Att jobba in henne i flock och spann, att skapa starka relationer och att rehabilitera henne från den stress hon burit med sig sedan innan hon kom till oss. Det absolut största arbetet ligger dock främst i vardagen och den tid vi inte är ute och tränar med spannet. I att hitta en god balans åt henne och hjälpa henne att finna fotfäste. Jämte det jobbar vi på att vidareutveckla henne som ledarhund; jag ser hur Sup kan komma att bli en mycket värdefull mentor åt yngre/orutinerade hundar i framtiden.
En liten utmaning vi har med Surprise är att få henne att stå kvar med sträckt lina framåt när vi stannar för vattningar/sockningar. Den här sociala lilla hunden vill nämligen alltid vända sig om för att med ett enda stort leende och idel vänlighet pussa på hundarna bakom. Jättegulligt att titta på och jag har ibland låtit henne hållas korta stunder då hon ju behöver skapa relation med de andra och jag ser det som positivt att hon söker kontakt med dom på ett vänligt och avslappnat vis, men det kan förstås vara lite bökigt eftersom det lätt blir lintrassel. Men med tiden kan vi nog jobba bort det också. Först skapa trygghet och relation, sedan ställa högre krav. Så tänker jag.
Santi och Cora
Så har vi ju till sist valparna, de där två som inte är så himla små längre. Santi och Cora är nu snart sju månader gamla och dagen då de första gången sätts in i spannet börjar närma sig. Vi har den senaste månaden börjat introducera dragselen och canicross för dom båda, men mycket mer än så har de inte gått i dragträning ännu. Precis som jag alltid gör med våra valpar så har vi lärt valparna våra vanligaste kommandon, såsom höger/vänster, passera och vänd om – det märks att de skapat sig en god förståelse för orden och det är alltid en trevlig grund att stå på.
När vi joggar med dom så märks det tydligt att de båda är duktiga på att fokusera framåt och tycker det är roligt att få en arbetsuppgift. Santi har också en riktigt ärlig trav och ett fint påskjut i stegen som påminner mycket om pappa Bonzos. Han är en oerhört lyhörd grabb med en stor samarbetsvilja – det är egenskaper jag gillar att se hos unga draghundar. Cora är mer självständig, mer typen som ”reder sig självt”, men hon visar också tydligt att hon är kvicktänkt, snabb och tuff.
Rent generellt känns båda valparna väldigt stabila och starka i kropparna – betydligt mer stabila än de flesta av mina tidigare valpar varit i samma ålder. De har en väldigt god balans och koordination, det märks tydligt när de far runt i hägnet. De springer och klättrar, gräver, hoppar och kryper, fintas och balanserar på ett vis som vittnar om att de är medvetna om sina kroppar. Det är fint att se.
Det ska verkligen bli himla roligt att få köra in dom här syskonen, se vad det blir av dom. Har en känsla av att de kommer vara mycket trevliga inslag att ha i spannet i vinter – om än jäkligt ljudliga i starten, haha. För röstresurser, det har dom! Vi får väl se om en månad eller så, när de första gången hamnar i spannet 🙂
Ja, såhär ser det alltså ut just nu med hundarna och teamet. Vi jobbar oss framåt, vi jobbar ihop oss. För varje ny individ i spannet kommer nya insikter och lärdomar, för varje ny individ behöver vi utvecklas som förare. Det kommer med sina utmaningar och emellanåt ett par grå hår – men det är en spännande, (nästan alltid) rolig resa. Jag ser verkligen fram emot den här vintersäsongen. Vår första boendes här på nordligare breddgrader, vår första vinter med ett större spann och med massor av tid på släden. Jäklar vad vi kommer att lära oss grejer!