Farväl du varma Sommar, välkommen ljuva Höst
Sextonde september och vår regelbundna träningssäsong har nu varit igång i snart en månads tid. Jag nyper mig lite i armen när jag skriver de orden. Särskilt efter en sommar som den vi haft det här året. Som ibland fått mig att undra om temperaturerna någonsin kommer sjunka igen. Hösten 2018 är så otroligt, obeskrivligt efterlängtad!
Den här våren och sommaren har på många sätt känts som den längsta vår och sommar i mitt liv, som om de aldrig ska ta slut- Men det har också varit en ovanligt händelserik period i mitt liv. Nyheter, insikter, utmaningar, överraskningar och stor förändring. Det här med förändring är något väldigt sällsamt. Sällsamt hur något så efterlängtat också kan vara förenat med så mycket bitterljuv smärta och växtvärk. Det är sällsamt hur förändring kan kännas som att ta ett djupt, livsviktigt andetag efter att ha hållit andan alldeles för länge och samtidigt kännas som att dö. Det är utmattande och upplivande, helt på en och samma gång. Kanske för att ingenting kan återfödas till liv utan att först dö. Varken fjällbjörkarnas löv, rallarrosen i dikena eller jag.
Så, som ett farväl till sommaren och till det liv jag en gång levde – och som välkomnandet av något nytt, vill jag återberätta hur dessa månader varit. Nåväl, jag ska göra ett ärligt försök i alla fall.
Stugliv och de tusentals projekten
En väldigt stor del av tiden den här sommaren har gått till att få ordning här på vårt lilla torp i Härjedalen. Som många av er vet så köpte vi en rätt ödmjuk liten stuga, enkel men charmig och på en tomt med mycket potential. Men där är en del jobb, det ska vi inte sticka under stol med. Sommaren har bestått i väldigt, väldigt mycket jobb. En del saker som varit mer akuta, andra har varit viktiga för själen och sinnesron. Vi har denna sommar bland annat;
– Ansökt, planerat och grävt för avlopp och vatten. Vi befinner oss just nu i skedet då vi står mitt i byggandet av ett badrum och färdigställandet av köket, efter att ha dragit in vatten och avlopp i huset. Vi har alltså hittills enbart haft utedass och vatten har hämtats från den brunn som funnits grävd sedan tidigare. Det har också byggts en liten utedusch, as most of you know. Under den här processen har både jag och Erik lärt oss oerhört mycket nytt, men också slitit våra hår och känt oss brutalt trötta då vi gjort stora delar av jobben själva. Tack och lov har vi haft fantastisk hjälp i vår ”hustomte” Per-Erik som driver Fixarna i Glöte AB. En riktig räddande ängel i nöden!
– Rivit ut det väldigt dåligt planerade köket med NOLL arbetsytor och en diskho man inte fått använda – samt haft upp ett nytt kök. Detta kök väntar ännu på vatten, då detta hänger ihop med ovanstående punkt. Rolig kuriosa: när vi skulle sätta igång med köksprojektet upptäckte vi att väggen var heeeeeelt toksned. Så sned att när vi skulle sätta upp första hörnskåpet och det tog i väggen nedtill så diffade det upptill mellan 5 och 15 centimeter (!!!) beroende på vilket av hörnen vi testade i. Vi kunde inte annat än att förtvivlat gapskratta och undra hur tusan vi skulle lyckas med att få upp skåp på dessa väggar. Erik började seriöst fundera på om han inte skulle bygga en helt ny, RAK vägg, framför den gamla. Jag själv tyckte vi skulle lösa problemet som jag ofta tycker man ska lösa problem; vi river skiten och startar om. Mjo, jag kanske är lite dramatisk ibland. Men hade vi inte börjat riva den sneda väggen hade vi inte hittat fram till den fantastiska timmervägg som gömde sig därbakom alla femtiotre lager av tidningar, kartong, masonit och diverse tapeter. Timmerväggen som putsats och tvättats omsorgsfullt med linoljesåpa och nu utgör det finaste i hela lilla köket. Väggen är ännu sned, men med lite kreativitet har vi funnit en lösning som kommit att bli en charmig win-win. Resultatet får ni se när vi är helt färdiga 🙂
– Röjt mark och byggt upp fyra hundgårdar som totalt får rymma 11 vuxna SH. Dessa håller jag ännu på att berika och dona med. Kojor finns, men vissa ska isoleras och sedan få panel, samt målas. Vi är också på gång med ett hundhus som kommer rymma en eller två kojor. Återstår att se vad vi bestämmer oss för. Ytterligare en hundgård är planerad, men den byggs inte förrän efter kommande vinter.
– Byggt en sluss och mindre rasthägn. Dessa kommer att förändra utseende längre fram allteftersom vi blir färdiga med avloppet och kan få loss lite tid därifrån. Då ska hägnet bli betydligt större och det ska ordnas med portar så att vi kan starta med spannet däri. En port för start ned mot sjön och skoterspåren. En port åt andra hållet, för barmarkssäsongen, är tanken. Vi har börjat röja, planera och sätta upp stolp för det framtida, betydligt större hägnet.
– Röjt och röjt och röjt på tomten. Mycket mer finns kvar att röja. Mycket mer. Så vi har fokuserat kring att öppna upp lite vid vattnet och där hundgårdar/hundhus ska vara. Jag hade en tanke om att göra i ordning för att kunna simma hundarna direkt från tomten, men det visade sig bli ett projekt som kommer få vänta till nästa sommar. Botten är nämligen så dyig att jag just nu sjunker ned hela vägen till knäna om jag försöker mig på att vada ut med hund. Så – nästa sommars projekt blir att joxa med grus till botten och bygga en brygga.
– Packa upp alla flyttlådor och ordna med vettig förvaring. Det tar tid. Och är sjukt tråkigt 😉 Och är inte tillräckligt akut för att prioriteras, men tillräckligt viktigt för sinnesron för att inte helt struntas i. Det här projektet lär pågå länge, länge…
– Små glad-för-själen-projekt som tex; måla om och göra fint i utedasset, renovera någon gammal möbel, snickra ihop en trädgårds-diskbänk i brist på möjligheter att diska inomhus, namnskyltar till hundgårdarna, göra lite hemtrevligt i stugan… Ja, ni förstår. Typen av projekt som alltid är igång eller skapas.
Om man sen lägger till att Erik endast varit här under helgerna mellan juni-augusti, ja då kanske det inte blir så svårt att räkna ut att vissa projekt drar ut på tiden och är rätt bökiga att göra helt på egen hand. Det är ju trots allt så att det är Erik som är den byggkunniga utav oss och sitter på kunskap. Min styrka ligger i att vara den kreativa visionären som planerar, gör fint och löser problem. Jag tycker det är jättekul att bygga och gör det gärna, har inga problem med enklare byggtekniska saker såsom hundgårdar, altaner, snickra ihop nån koja/diskbänk/utedusch och hamra upp väggpanel, men där finns gränser för vad jag vågar mig på att lösa ensam utan att faktiskt kunna. Jag har dock lärt mig en hel del nytt denna sommar – till exempel har jag för första gången i mitt liv agerat plattsättare och lagt kaklet i vårt framtida badrum. Det ni!
Fantastiska vänskap och oväntade besök
När vi bestämde oss för att flytta hit så var vi väldigt inställda på att vårt sociala liv kanske skulle få det lite tufft – åtminstone till en början, innan vi kommit in i nya sociala kretsar. Vi var inställda på att det här med att träffa vänner skulle komma att bli med längre mellanrum och på att man inte skulle se lika mycket människor om dagarna. Personligen har jag alltid trivts i mitt eget sällskap så mer egentid har för mig aldrig varit något negativt, snarare efterlängtat. Men självklart saknar jag också riktig kvalitetstid med goda vänner. Jag är av naturen sådan som hellre omger mig med en liten skara, noga utvalda vänner som jag får umgås med på ett lite djupare plan – än en person som tycker om massor av sociala evenemang och ytligare bekantskaper. Kvalité framför kvantitet.
Något jag alltså absolut inte förväntat mig var att jag under dessa tre sommarmånader skulle få fler besök än jag antagligen fått under hela 2018. Kanske även hösten 2017 inräknat. Inte bara har det varit bybor som kommit för att säga hej, byfest i bygdegården eller frekventa besök från Robine, men då vårt hem ligger lite ”på vägen” till mycket annat så har där dykt upp flera spontana besökare som jag tidigare kanske främst haft kontakt med över nätet. Jätteroligt och oväntat! Och sen har vi givetvis de inbokade och efterlängtade besöken från goda vänner som stannat över ett par dagar. Kalle till exempel, som varit en fantastisk partner in crime och hjälpt mig med diverse projekt – både av den praktiskt viktiga sorten och den själsligt viktiga sorten. Tack för de fina äventyren vi delade under din vecka i stugan! Och Charlie och gänget. Sarah, Iia och hundarna. Lollo och company. Tack för alla fina minnen vi skapat och samtal vi delat. Jag är så glad att jag fått ha er alla hos mig i sommar <3
Jag har också blivit totalt överraskad av galet fina vänner som dykt upp här på gården efter att ha åkt långväga för att ro om mig. Som hört på min röst, trots att jag är typen som tappert försöker dölja det, att jag kanske behövt en extra hand när det varit väldigt mycket i perioder. Som när Marlene dök upp här i en bil jag inte kände igen, med skruvdragaren i högsta hugg och massor av matkassar innehållandes middagar som Sarah planerat ända nedifrån södra Sverige. Vips så var också Victoria här mitt i allt och jag förstod om möjligt ännu mindre. Jag var så totalt tagen på sängen att jag skrattade och grät om vartannat, så glad och tacksam över den otroligt fina gesten.
Ja, sommaren 2018 har tveklöst varit en oerhört social sommar. Jag måste få tacka alla er som förgyllt den – och er som så otroligt generöst gett mig av er tid, energi, svett, muskler, humor och omsorg under de dagar då jag verkligen behövt det lite extra. Tack fantastiska vänner för all hjälp! Jag kan inte säga det på något annat sätt; I freaking LOVE you. Jag har kanske inte tur i spel eller pengar – men vänner har jag de bästa på jorden!
MEN jag måste också erkänna en sak – just nu är jag sjukt socialt trött. För även om jag absolut älskar att umgås med mina nära och kära, så har jag ett enormt behov av egentid. Och det behovet har blivit lite åsidosatt i sommar. Så TACK alla för en jäkligt social sommar – men i höst blir det nog så att den här björnen går i social ide. En tid i alla fall.
Fosterfåren – mina oväntade kärlekar
Jag kan inte skriva om den här sommaren utan att nämna fåren jag tagit hand om.
Många av er vet kanske att jag i år bestämde mig för att låna ut vår mark till bönder i närheten och deras får, pga de svårigheter som varit med bete och skördar i sommar. Vad jag inte visste, när denna flock tackor och lamm flyttade in på vår tomt, var att jag skulle komma att fullständigt förälska mig i de ulliga varelserna som dag för dag knöt an till mig. Och jag till dom, mer och mer för varje dag. De kom att bli en väldigt stor och älskad del av min vardag, då jag ofta funnit mig sitta i deras hage och observera, fota och konversera med dom.
Nu är det snart två veckor sedan mina fina små vänner flyttade hem igen. Och jag har saknat dom varje morgon och dag och kväll sedan dess. Saknat att ha dom direkt utanför huset, bräkandes ikapp med hundarnas välkomnande ylande på morgonen. Saknat att ligga på rygg och ta en tupplur i deras hage, omringad av varma små kroppar, klövar som krafsar på mig för uppmärksamhet och mular som snusar mig i ansiktet. Jag saknar att mötas av en galopperande hjord, som bräker ivrigt när de hör min röst. Jag saknar min fantastiska vän Pussmun som varit min trogna, kelsjuka följeslagare i hagen och hennes lamm Vitnos och Blyga, som båda utvecklats så mycket denna sommar. Blyga som knappt vågat vara i närheten av mig och som för varje dag vågat sig lite närmare. Sista veckan tillsammans vilade hon vid mig, sökte klappar. Jag saknar Nafsas busiga blick och hyss. Saknar de mjuka små läpparna som ryckt i mina skosnören, klättrat på mig när jag vilat i gräset och naggat mig när jag inte klappat helhjärtat nog. Jag saknar Pricköras stora kärleksbetygelser och hur han visat mig så mycket förtroende när han kommit och lagt sig intill mig för att sova. Jag saknar den enorma värmen jag känt varje gång jag begravt ansiktet i deras ull och dragit in deras doft så att den fyllt mina lungor.
Jag är så otroligt tacksam över att ha fått dela denna sommar med den här fantastiska flocken. För förtroendet från ägarna. För att få vara mottagare av så mycket tillit, ömhet och kärlek. För den fantastiska gåvan det är att öppna och expandera hjärtat ännu lite till och släppa in dessa ljuvliga varelser. Och jag är så tacksam över erbjudandet att få tillbaks dom hit till nästa sommar. Som jag längtar!
Flocklivet
Det har nog inte undgått många av er att flocken utökats markant detta år. Först Déjà som flyttade in i vintras och så hämtades valparna i juni. Ganska samtidigt flyttade ”fostervovven” Kangi in – och under juli månad även hans bror Ulf, som jag passade ett par veckor. För bara några dagar sedan flyttade även Surprise hit. Henne ska jag tillägna ett alldeles eget inlägg inom kort. Varken Kangi eller Surprise var ju helt enligt plan, utan liksom snubblade in i vår flock lite sådär huxflux.
Det har varit härligt och samtidigt oerhört intensivt med denna växande flock. Med så mycket förändringar har vi alla behövt tid att bearbeta alla förändringar och därför har vi valt att inte tänka särskilt mycket tävling i år, utan lägga den tiden på flocken och hemmet istället. På att skapa goda rutiner, starka relationer och bygga upp vårt spann. Valparna ska få växa till sig, unghundarna behöver tid att mogna och landa i sig själva, de nyinflyttade behöver tid att skapa relationer och bygga trygghet i sin nya flock. Vi behöver alla landa. Hitta in i vår nya rytm och dynamik. Och det behöver få ta sin tid.
Ja… Det har varit en händelserik sommar som jag tror att vi sent kommer glömma. Nu ser vi fram emot en obeskrivligt efterlängtad första träningssäsong i fjällen. Vet ni, jag har fortfarande svårt att förstå att vi faktiskt bor här nu. Att vi inte kommer åka hem. Att vi är hemma.