Nystarter och nyfunna vänner
Jag har gått in här på bloggen så många gånger på sistone. Satt fingertopparna mot tangenterna, haft orden på min tunga… och så ingenting. Har fastnat i att stirra mig blind på allting som påminner om det som gått förlorat, tappat bort orden och slutligen retirerat. Det blev till slut dags att göra någonting åt saken. Finna ett sätt att fokusera framåt, få en nystart. Och här ser ni den nu. Bloggen – den ommöblerade.
Det har varit så otroligt många förändringar de senaste månaderna och jag tror att jag först nu börjar komma ikapp, lite varje dag. Kanske är det för att jag nu äntligen kan skönja framtiden, nästan ta på den. På det som väntar oss. En nystart, på en ny plats som ändock känns mer hemma redan än vad den här staden någonsin gjort. Nya möjligheter, nyfunna vänner (som känns som de alltid funnits där) och framtidsplaner som faktiskt får det att pirra i kroppen. Det är hög tid. Att börja lämna för små skor och allt det som skaver så väldigt där det hör hemma – bakom mig.
Det är intressant hur livet har ett sätt att slänga möjligheter framför fötterna på en när man kommer till en punkt då man öppnar sig för dom. Då man står med hjärtat i handen, sårbart och naket men hoppfullt. Det må blåsa lite kallt ibland, sådär så att hjärtat knottrar sig, men vågar man stå kvar så kommer snart magiska ting att ske. Flera sådana magiska möjligheter har på sistone kommit i form av nya vänskaper och samarbeten. Jag kan inte ens skriva färdigt den meningen utan att en enorm värme sprider sig i bröstet. Så otroligt starkt känner jag för dom.
Ni som följer oss på nära håll vet att jag i början av det här året gick in i två stycken samarbeten – ja, faktiskt på en och samma dag. Samarbeten jag känner mig sådär riktigt stolt ända in i benmärgen över. Som jag genuint tror på och står för. Att ha både Tobias och Sara som driver Swedish Centerlines, samt Robine och hennes Vuaja i vår ringhörna är så otroligt roligt! Jag är så himla tacksam för att man valt att satsa på just oss.
Robine har också blivit mig en mycket kär vän och ett inspirerande bollplank under de här månaderna – och snart blir hon med högsta sannolikhet också även en mycket kär ”granne”. För visst är det så som det hintats om lite här och var; vi styr kosan upp till härliga Härjedalen. Jag vet vart men inte exakt när ännu, bara att det kommer bli snart. Väldigt snart.
Det ska också bli otroligt roligt att nu få möjligheten att lära känna Åsa närmare, som vi mötte sommaren 2014 när vi var uppe i Tänndalen på vandringssemester. En av dagarna bestämde vi oss för att boka en ridtur på islandshästar och det var så vi mötte Åsa, ridguiden. Det tog inte lång tid för oss att bonda där över hästryggarna; vi insåg snart att vi inte bara delade kärleken för hästarna utan också en stor kärlek för siberian huskyn, samt att vi nästan bott ”grannar” på tiden vi bodde inne i centrala Stockholm. Under åren som gått sedan dess har vi haft kontakt över sociala medier och ofta pratat om att vi måste se till att ses. Både Åsa och Robine har vi att tacka enormt mycket för att vår flytt kommer bli av! Deras hjälp, stöttning och tankar har varit helt oumbärlig <3
Jag är av naturen en människa som litar väldigt mycket på min intuition, på magkänslan. När jag gjort lyckade val i livet är det helt min intuition jag har navigerat efter, något som blir väldigt tydligt i efterhand. Det är också utefter den intuitionen jag väljer mina vänner. Så ibland möter jag människor på min väg där magkänslan extra starkt talar till mig – den här människan har korsat din väg av ett skäl, ta chansen. De flesta utav dessa människor har med tiden blivit mina absolut närmaste vänner, de jag inte kan tänka mig att leva utan för att de blir en så stor del av mig (you know who you are). Och jag har ofta älskat dom från första stund, förstått att jag kommit över en riktig skatt och känt den där överväldigande värmen i bröstet nästan direkt. Som att falla fritt och totalt okontrollerat. Min valda familj. Som hjälps åt att lyfta varandra, stöttar till utveckling och tillväxt. Som delar glädje och sorg med öppenhet och sårbarhet. Det är ett sådant enormt privilegie jag har, att få omge mig med så många fantastiska, kloka och inspirerande människor!
En av mina nyfunna vänner heter Kalle och driver bloggen IntoOutdoor.se. Det må låta helknäppt – men jag tänker inte hymla det minsta med att jag förstod han var något alldeles extra redan innan jag någonsin mött honom. Att jag instinktivt tyckte om honom. Ja, till och med redan innan vi kommit i kontakt och jag bara var en anonym läsare som trillat över hans blogg. Jag förstod väldigt tidigt att han var en likasinnad. En person som fullt ut skulle förstå saker som min längtan bort från staden, ut till en liten stuga och närmare naturen. Så, av en slump, läste jag en dag ett inlägg som talade till mig sådär lite extra mycket och lämnade därför en kommentar. Inte anade jag att det skulle vara starten till de många samtal vi sedan dess delat och som väldigt snabbt utvecklats till en vänskap jag finner oerhört speciell. Ja, men jag gör faktiskt det. Och jag inuitivt kände jag så starkt för den här – egentligen helt främmande – människan att jag fann mig bjuda hem honom till mig, Erik och hundarna. För att umgås och för att köra hund. Ja, för lustigt nog så visade det sig att Kalle ville skaffa hund och var riktigt nyfiken på draghunderiet och huskies! Vi kan väl sammanfatta besöket med att säga jag inte tyckte mindre bra om honom efter att ha sett honom tillsammans med flocken 🙂
Om några dagar kommer Kalle på besök igen, innan han åker iväg ett par dagar till sin lilla stuga i norr. Och när han åker så följer Ratchel med på äventyret, för att i en intensivkurs undervisa Kalle om hur livet kan se ut som huskyhusse. Det ska bli himla roligt att få ta emot rapporter och höra hur dom haft det! Min intuition säger mig att Kalle och Rackarn kommer stortrivas däruppe i stugan ihop. Att låna ut en hund är nu ingenting jag gör i en handvändning, det tror jag dom flesta som känner mig vet, utan det kräver att jag känner mig oerhört trygg med en person. Och det är så otroligt fint att känna en sådan trygghet inför Rackerluringens mini-semester i norr. Tack Kalle, för det! Och för en hyfsat nyfödd, men fin vänskap jag är säker på kommer hänga med även i framtiden 🙂
