Eldar och kastreringen
Det har hänt mycket sedan dess, både i våra liv och med Eldar. Idag är han inte längre en yvig unghund utan, faktiskt, en ganska mogen herre på fyra och ett halvt år. Vi ser det både på kropp och knopp. Det har skett markanta förändringar med honom under det senaste året bara, efter det att flocken utökats och där kommit in både unghund och valp i hemmet. Han har blivit mer och mer ”vuxen”, lite mer erfarne Farbror Eldar snarare än bara buskompisen Eldar. Redan med Smella började det ju hända väldigt mycket mentalt med Eldar och med de andra har han fortsatt att utvecklas i sitt språk, sin kommunikation och även blivit mindre benägen att brusa upp från noll till hundra. Det är väldigt fint att se.
Men, det har också varit väldigt tydligt under perioden sedan hans senaste kemkastrering gick ur kroppen att han faktiskt verkligen mådde bättre när han var kastrerad. Att han var mindre lättstressad och orolig i vardagen. Han kändes mer tillfreds, mer jordad. Faktum är också att sedan Ratchel flyttade in hos oss så har Eldar varit otroligt påverkad kring hennes löp. Påverkad på ett vis han aldrig varit tidigare, då han förr som värst pipit lite kring höglöp. Men nu slutar han äta och rasar i vikt, slutar nästan sova helt och går upp i så hög stress kring höglöp att han vankar och skriker näst intill oavbrutet. Det är givetvis jobbigt för oss människor, men med tanke på hur negativt påverkad Eldar blir av stress och dålig sömn, hur hans reaktivitet växer som ett resultat, så har det sannolikt varit tusenfalt jobbigare för honom själv. Så vi bestämde oss för att skippa kemisk kastrering en gång till och istället kastrera kirurgiskt. Den här gången känner jag mig säker på att det är det bästa för just honom.
För snart en vecka sedan for Erik in med honom till vår veterinär. Allting gick bra och oväntat snabbt, Erik fick vara med på uppvaket och snart var de hemma igen. Eldar tyckte det var oerhört jobbigt att vara groggy där på kvällen och en stund in på morgonen därpå. Jag förstår honom helt – det är en obehaglig känsla att inte ha kontroll över sin egen kropp sådär utan att förstå varför. Men trots det kändes han lugn och var lätthanterlig. Och mycket närhetssökande, som han ofta är när han känner sig lite ynklig.
Nu har det gått några dagar och såret läker riktigt fint. Eldar känns nöjd och glad, om än lite uttråkad av att inte få busa vilt med tjejerna, men han finner sig i det med. Jag har ordnat så att han ändå kan få vara ute med dom – inkluderad men med eget utrymme – genom att öppna upp gäststugan åt honom. Där har han tillgång till en del av den soliga verandan han älskar att ligga på, som jag har kunnat avgränsa med kompostgaller, men han kan också gå in och vila om och när han känner för det. So far, so good och jag är verkligen glad och nöjd över det fina bemötandet av OP-koordinatorn och hennes kollegor som alla hjälptes åt för att göra upplevelsen så bra som möjligt för Eldar och lät Erik vara med så mycket som möjligt.