Eldar hos fysioterapeuten

De senaste veckorna har jag märkt hur någonting inte stått riktigt rätt till med Eldar. Det kom smygande först och jag började lägga in mer vila, mer massage, mer stretching i hopp om att det skulle göra skillnad. Likväl har jag känt att det inte räcker, att där är något tokig som jag inte lyckats komma åt ordentligt – eller som jag kanske faktiskt inte kan råda bot på själv utan behöver söka experthjälp för att komma tillrätta med. För det är ju så att någonstans måste man inse sina egna begränsningar i kunskap. 

Jag fick till slut tid – snabbare än väntat – hos Camilla på Hundpoolen, som jag funnit via rekommendationer från en vän. Nu är det ju så, som många utav er vet, att Eldar är en hund som är väldigt obekväm med att bli hanterad av människor utanför närmaste familjen. Såpass att han ibland känner sig tvungen att gå i försvar, för att han upplever han blir så trängd. Närkontakt kan han söka med människor han känner väl, men hantering, det vill säga att låta någon komma så nära inpå hans privata sfär, det är inte ett förtroende man vinner på en kvart. Det är ett förtroende man förtjänar över tid. Lång tid. Det kräver fingertoppskänsla, tålamod och kreativitet. Mycket av alla de tre. Utöver den biten är han en individ som är mycket stresskänslig och reaktiv, sådan har han alltid varit. 

Som ägare till en sådan hund blir man snart duktig på att alltid ha strategier. Man blir (för) duktig på att i största möjliga mån scanna av alla miljöer och situationer för att kunna skapa en känsla av kontroll, så stor som det nu är möjligt. Man lär sig att scanna av precis allt; flyktvägar, potentiella farozoner, små signaler både hos egna hunden och alla andras, tiden på dygnet då det är störst risk för triggers, osv. Det är som att gå runt i ständig beredskap. Man lär sig snabbt att man har ett stort ansvar, inte bara mot sin hund men också mot sin omgivning och därför utvecklar man många copingmekanismer för att vardagen ska fungera. Som ägare till en sådan hund bär man ofta på ett mycket tungt bagage – och trots att man gör framsteg så är det väldigt lätt gjort att leva kvar i det förgånga. Det ligger så djupt inuti en, har blivit en så stor del utav en, en slags identitet. Och faktum är att jag nog vill påstå att många, många hundägare till reaktiva hundar, hundar med egenskaper som inte är socialt accepterade, faktiskt bär på någon form av posttraumatisk stress. Som till slut fungerar som någon form av medberoende. 

Inte konstigt många utav oss blir mentalt utmattade. 

Under de år som gått sedan vi flyttade ut hit har jag börjat inse vidden av mitt egna bagage, mitt medberoende och de väldigt många, för mig traumatiska händelser, jag bär med mig i min ryggsäck. Det kommer delvis ur min resa genom utmattningen, timmar av terapi och det faktum att jag behövt jobba väldigt mycket med det jag bär på i form av upplevelser jag haft. Men det kommer också ur att jag ofta är med om att min kropp reagerar på sätt som är för starka i motsvarighet till det som faktiskt skett och utlöst reaktionen. Min kropp reagerar precis som när allting var som jobbigast, innan vi började göra stora framsteg med Eldar. Ofta. Och Eldar behöver inte ens finnas med i ekvationen.

Det kan vara att jag är ute på promenad med någon av de andra hundarna, ingen av dom reaktiv eller utåtagerande vilket jag vet, och plötsligt hör ett skall från en annan hund. Kroppen svarar genast med ett rejält adrenalinpåslag och jag går genast in i beredskap. Men ingenting sker. Utom att jag hoppat tio meter upp i luften och adrenalinet far runt i kroppen utan att få något utlopp. Det som lämnas kvar i kroppen sedan är stress, ångest och gamla rädslor. Gamla spöken som gör sig påminda. Hemma ligger Eldar och sover och i min hand håller jag ett koppel till en hund som obekymrat nosar i backen. Reaktionen är totalt oproportionerlig. 

Jag blev varse om just dessa spöken, än en gång, när vi besökte Hundpoolen igår. Som alltid var jag förberedd på alla möjliga scenarion. Det sker så snabbt, per automatik; varenda scenario har spelats upp i mitt huvud och strategier tar form. Givetvis är det också mycket lättare att se alla de sämsta tänkbara utgångarna, snarare än de bästa. För man har lärt sig att det är bättre att förvänta sig det värsta och bli positivt överraskad, än att hoppas för mycket och bli besviken. Eller ännu värre – tappa kontrollen.

Som vanligt hade jag mailat först för att berätta om Eldar. Min strategi är alltid att vara rak och tydlig med hur han fungerar, för att vara säker på att jag gett andra inblandade all information. Därefter hade vi pratat per telefon när vi bokat tiden och för att vara riktigt säker så gick jag in i lokalen innan Eldar togs ur bilen. För att jag skulle ha en chans att scanna av och planera bästa sättet att minimera hans stress på. Hela dagen hade jag fått jobba väldigt hårt med att hålla mina hjärnspöken, min ångest i schack. Inte bara ångesten över vad som kunde hända under behandlingen, hur Eldar skulle ta det, utan också för att jag bar på en rädsla över att vi skulle hitta något allvarligt fel på honom. Ska jag vara ärlig så var jag utmattad, känslomässigt, redan innan vi tog oss in på Hundpoolen och jag är så glad att Erik var med och kunde ta vid där jag inte förmådde i det läget. Jag hade redan en tanke om att jag själv kanske gjorde bäst i att inte vara med, utan gå ut ur rummet under behandlingen, just för att jag igår kände mig så väldigt obalanserad. I det läget är man sällan ett bra stöd för sin stressade hund…

Men så kom vi in till Camilla och så snart Erik lyft upp Eldar på bordet, sade hon att jag skulle sätta mig och bara gosa med Eldar. Jag gjorde precis så. Hon var så lugn och förtroendeingivande att jag ganska snart kände lugnet sprida sig även i mig. För Eldar var det jobbigt. Initialt oerhört jobbigt. Inte är det konstigt egentligen när man redan bär på hans reservationer och en främmande människa nu ska pilla på ens ömma punkter. För han hade ont, det var tydligt. Det är svårt att göra en sådan situation helt bra, hur fint bemötande man än får. Det blir ett nödvändigt ont som behöver genomlidas – för det är inte heller hållbart att låta honom gå runt med en växande smärta för att man väntar på den dagen då man nått tillräckligt långt med framstegen för honom att känna sig hundra procent bekväm i situationen. Den dagen kanske aldrig kommer. Jag kände mig trots allt lugnare för varje minut, men jag ska heller inte ljuga om att det var känslomässigt svårt för mig att se min älskade grabb sådär. Det är det. Jag är så oerhört känslig för Eldars mående – och han för mitt – att det ibland blir vår stora akilleshäl. Det är liksom svårt att veta vart han slutar och jag börjar. 

Trots det så blev det bättre. Inte helt bra och bekvämt, men bättre. Korta, korta stunder kändes det nästan som om han faktiskt kunde tycka det var lite skönt, antagligen när spänningarna började släppa lite, och andas lite. Vi jobbade tillsammans alla tre; jag kliade och gosade med honom på ett vis jag vet lugnar (oss båda), samtidigt som jag jobbade med att skymma hans sikt då Eldar alltid blir oroligare av att SE vad man gör, Erik höll i halsbandet och Camilla jobbade på med att lösa upp de värsta spänningarna under tiden. Under tiden pratade vi en hel del om just hundar som Eldar och hon berättade att i hennes ögon så var Eldar faktiskt inte en av de riktigt svåra fallen hon varit med om, utan faktiskt väldigt duktig och medgörlig trots allt. (Och han VAR verkligen enormt duktig med tanke på allt!) För någon som bär på det bagage jag gör är sådana ord obeskrivligt sköna att höra. Det blir också en slags bekräftelse på att den oron som bärs runt på faktiskt inte alltid är helt befogad. Att det är okej att slappna av lite och faktiskt våga lita på att någon annan har kontroll på situationen. Att lita på att någon annan tar ansvar för sin egen del i det hela. Den är väldigt, väldigt svår för mig; att lita på andra människor. Att lita på att de inte kommer göra skada eller missbruka sin makt. 

Det Camilla i slutändan upptäckte var framförallt stora spänningar i höftböjarmuskeln – en muskel där mycket stress sätter sig hos hundar. Den var väldigt öm och den stora boven i dramat. Men ryggen var fin och stark, småspänningar fanns men ingenting att oroa sig över. Vidare fanns där lite större spänningar kring atlas och i käkarna på Eldar, vilket också är vanligt på hundar som lätt blir stressade eller är reaktiva. För varje gång de stressar upp sig bygger det liksom på och slaggprodukterna samlas i musklerna. Precis som för oss människor.  Vissa svagheter i Eldars exteriör skapar troligen också lite obalans, vilket leder till att kroppen börjar kompensera för det som är svagt och det leder till att spänningar skapas. Det gör såklart inte saken mycket bättre. Men den goda nyheten är att han kommer bli smärtfri igen och troligtvis relativt snabbt under förutsättning att vi nu jobbar vidare på de stretchövningar och massagen vi fått i läxa, för att sedan fortsätta underhålla hans kropp. I slutet av månaden träffar vi Camilla igen och hoppas på förbättringar. 

Det är med en ny känsla av lugn och, faktiskt, en glädje jag tänker tillbaks på vårt besök på Hundpoolen igår. Jag känner mig så väldigt tacksam över att Eldar får hjälp med det som gör ont och att vi hamnat hos någon jag känner ett genuint förtroende för. Eldar har i sin tur varit väldigt trött efter besöket; han somnade direkt efteråt och sov djupt resten av kvällen. Idag har vi masserat och stretchat, precis som ordinerat, men jag har tagit det ganska lugnt och försiktigt med honom i övrigt. Jag upplever mig ändå se en viss förbättring, som att han rör sig lite, lite friare idag. Han känns också gladare, lättare till sinnes liksom, även om han tydligt är öm fortfarande. Men Rom byggdes inte på en dag. ​Och nu har vi i alla fall hittat en väg dit.