Ringträning

Förra veckan var jag och Ratchel på vår första ringträning för instruktör. Jag har ju som jag nämnt inte mycket erfarenhet utav utställning, mer än ett fåtal gånger som åskådare och en gång som handler, så det var oerhört lärorikt att få ”leka utställning” på en instruktörledd ringträning. Lärorikt för både mig och Ratchel.

Jag är av naturen en människa som har lätt till oro och prestationsångest, har alltid varit. När jag ska göra någonting som är helt nytt för mig – som inkluderar andra människor och en social kontext – är det ofta väldigt jobbigt för mig fram tills det att jag passerat ”tröskeln”. Jag menar jobbigt på ett vis som kräver enorm mental energi. Energi för att vända på negativa känslo- och tankespiraler, rationalisera min oro och se lösningar, möjligheter istället för problem och hinder. Just det här är ju någonting som blev tio gånger värre efter min senaste utmattning och även om jag idag förstår det bättre, samt har bättre verktyg för att vända på mina tankar och känslor, så påverkar det mig ännu väldigt starkt i stunden.  

Just i ett sådant tillstånd av oro befann jag mig timmarna innan ringträningen. Ja, faktiskt fram tills det att klockan slog ett och det var dags att gå ut i ”ringen”. Ratchel är världens mest tacksamma hund att ha med sig i sådana lägen. Hon fungerar som en mycket stark ångestdämpare för mig, liksom Smella en gång gjorde. Ju oroligare jag är, desto lugnare har dom blivit. Sökt sig närmare, känt in och liksom hjälpt mig att jorda mig själv igen. Ratchel är dessutom en fröken som i sig själv är väldigt sansad (när hon inte har en sele på sig) och mycket lätt att lära sig nya saker tillsammans med. Hon har en väldigt fin av-/på-knapp som är otroligt behändig.

Ringträningen bestod av väldigt många ekipage – fler än jag väntat mig – och vi blev uppdelade i två stora grupper utifrån storleken på våra hundar. Det drog igång utan vidare krusiduller och vi gick igenom samtliga moment som man gör på en riktig utställning; att visa upp hunden i rörelse från olika vinklar, ställa upp våra hundar både medan vi väntade, mot ”konkurrens” och framför intruktörerna som agerade domare. Hundarna kändes igenom, klappades och hälsades på, man lyfte på tassar, kikade i ansiktet och på tänderna. Under tiden fick det ekipage som visades upp hela tiden konstruktiv kritik och tips på hur vi bättre kunde visa upp och stödja våra hundar som handlers. Det var saker som att förlänga våra steg när vi sprang för att få ett tempo med mer flyt, hur vi kunde öva på att hundarna skulle stå upp och hur man kunde stötta en hund som var osäker. 

Jag hade redan i förväg nämnt att vi var nybörjare, både jag och Ratchel, samt att jag gärna ville ha kritik efterstom jag kände mig väldigt osäker på vad jag gjorde. Men jag måste säga att det verkligen gick över förväntan för oss och att det inte dröjde länge förrän vi började slappna av. Ratchel ställde upp sig fint på egen hand, hade inga problem alls med att där rörde sig ekipage runt om oss och struntade helt i om någon gjorde utfall. Hon brydde sig bara lite halvt om godiset, men växte hundra gånger om av mitt verbala/sociala beröm. Jag är ju sådan rent generellt att jag kuttrar, viskar och pratar mycket med mina hundar och de tenderar att svara väldigt bra på det. Ratchel är också en hund som älskar fysisk kontakt – en mjuk smekning över ryggen eller gos i pannan är värt väldigt mycket för henne. Så det var en oerhört lättjobbad liten husky jag hade med mig. Det var inte utan att en varm stolthet spred sig i bröstet – och jag tänkte än en gång att vilken himla tur jag har som får leva med den här lilla fröken. Vilken klippa hon är, både för mig rent mentalt, på träningar och för att inte tala om i vår lilla flock där hon spelar en stor roll idag.

Så blev det vår tur att visa upp oss lite närmare för ”domaren”. Man talar ofta om att ”gå in i bubblan” när man gör saker och precis i den bubblan befann vi oss, jag och Ratchel. Det är en otroligt härlig känsla när man känner det starka samspelet med hunden – en känsla jag verkligen älskar. Vi fick också väldigt fint beröm av instruktören, som tyckte vi såg bekväma, vana och samspelta ut. Vi sprang tydligen jättefint och de tyckte att Ratchel var en oerhört trevlig liten tik – vilket såklart alltid är roligt att höra. Annars var det smågrejer, som tips på hur jag bäst skulle hålla och placera kopplet för att underlätta för oss, samt få det att se bättre ut. Utöver det så matade jag mest så mycket information jag kunde, inför framtiden.

Det var himla fint att få lämna ringträningen bärandes på en mycket positiv känsla; både för min egen del och vad gäller samspelet med Ratchel. Hon var tydligt trött i huvudet, jag likaså, men vi var båda på gott humör. Just den biten är det som är absolut viktigast för mig; att vi ska ha roligt tillsammans och att min fyrbenta vän ska få en bra upplevelse när jag försätter henne i en ny situation. Jag kände verkligen att vi hade nått det målet när vi lämnade lokalen med en känsla av att vilja komma tillbaka och av att ”det här fixar vi ju faktiskt!”.  Plötsligt kändes steget till en riktig utställning inte lika stort och skrämmande längre, vilket ju faktiskt var hela poängen med att gå på ringträningen. Nu är jag snarare riktigt taggad! Så vi får se vad våren bär med sig för möjligheter, men någon utställning lär det garanterat bli framöver.