Valpdimma

Många utav er därute som håller på med hund – och kanske framförallt draghundar – känner säkert igen er i att det här med att bygga upp sin flock och sitt spann är en process som är evigt pågående i ens inre. Att det läggs många vakna (och icke-vakna) timmar varje dygn på att omsorgsfullt planera, hålla ögon öppna och fundera över vad det är man söker, hur man ska uppnå det man drömmer om och få pusslet att gå ihop. 

Det är en process som till största del är väldigt intern, den pågår på insidan och diskuteras med likasinnade bollplank. Somliga utav oss är duktiga på att verbalisera våra drömmar. Vi pratar och skriver om dom, delar tankar med våra närmaste och när chanserna kommer, då tar vi dom förhoppningvis. Men ändå, på något vis, blir omgivningen förvånade när man sedan gör slag i saken. Som om den missat allting man högt pratat om i många år, eller kanske bara inte fullt ut lyssnat eller tagit på allvar.

Jag själv har, sedan drömmen om ett fullt spann och flytt norrut blivt mer konkret, aldrig hymlat med mina planer på att skaffa fler hundar. Ibland himlar jag rent utav med ögonen över mig själv och tänker att, herregud, det är ju det enda jag pratar om och att det är synd om dom omkring mig som måste stå ut med mitt nördiga prat. Jag längtar och vill realisera drömmarna så intensivt att det liksom sipprar ut i allting jag gör, utan att jag riktigt vet om det. Mina absolut närmaste ser det här. Förvånas föga över de livsval vi gjort och gör, även om de inte förstår dom alla gånger eller själva skulle gjort samma sak. Men de peppar och hejar och är glada å våra vägnar. 

Inom de närmsta veckorna flyttar vårt senaste tillskott till flocken in. Team Israelsson Sally – en bedårande liten tik med oerhört spännande, ja rent utav lovande, linjer och som jag hoppas kommer bidra till ännu en individ att verkligen bygga kring. För stora delar av vår omgivning verkar nyheten komma oerhört plötsligt och jag kan inte låta bli att undra varför. Det är och har aldrig varit en hemlighet att vi, både min sambo och jag, planerat att utöka flocken under 2017 och haft span på valpar. Att vi sedan tappade en viktig nyckelindivid i vår flock när Smella lämnade oss gjorde inte planerna mindre aktuella, snarare tvärtom. För det är svårt att bygga upp ett spann när där inte finns ett plural i hundantal. Ja, jättesvårt faktiskt. Hela poängen med ett spann är ju faktiskt att där finns mer än en genuint arbetsintresserad hund i teamet. Och det gäller vare sig man vill tävla eller bara ut och köra över fjällen för nöjets skull. 

​Vi är oerhört förväntansfulla och längtar mycket efter hämtningen av Sally! Jag vet inte hur det är för er andra, men känslan av att veta där snart finns en småtting i huset igen är oerhört fantastisk och jag går faktiskt in lite i någon form av valp-dimma. Mina tankar kretsar ständigt kring den lilla individen som gömmer sig bakom fluffet och jag ser så väldigt mycket fram emot att få lära känna henne. Att få upptäcka vilka egenskaper som ryms i den lilla kroppen och att få skapa mig ett alldeles speciellt band till just henne. För så är det – med varje individ i vår flock formas ett alldeles unikt och speciellt band. De har sina olika styrkor och svagheter, sina egenheter och sina tydliga personligheter. Det är också därför det blir ett sådant oerhört tomrum när någon lämnar, för ingen kan någonsin ta någon annans plats. Oavsett hur många gånger man får höra att ”men du har ju fler hundar”.