Snöyra

Vi håller tummar för att snön och minusgraderna stannar med oss ett längre tag nu, så att vi får lite tid på oss att verkligen hinna komma ut och köra släde. Som vanligt när snön börjar falla så går telefonen varm redan från första snöflingan; planer för slädturer med vänner görs upp långt innan vi vet om snön kommer få ligga kvar och alla får eld i baken. Första veckan av året ser på så vis himla lovande ut och jag känner mig hoppfull!

Redan igår kväll samlades vi ett litet, taggat gäng nere kring åkrarna där vi bor för att träna hund. Helen kom som vanligt, ja det har ju nästan blivit regel snarare än undantag nu, med sina två fantastiska BC-grabbar och igårkväll hade vi också sällskap av Felicia och hennes scandi Jenka, samt en helt ljuvlig husky/BC-mix vid namn Tawny som Felicia just nu passar. För Tawny var det första gången som draghund och nog fanns det i henne alltid. Måste säga att jag blev väldigt förtjust i den mörka lilla tiken. 

Första varvet körde Helen med pålitlige farbror Jeff i led och Knut, samt Ratchel i wheel med släden. Det var bitvis tunga spår, rapporterade hon och jag var inte alls förvånad. Felicia körde kickspark med Jenka och Tawny och jag stod som alltid och väntade in dom med kameran alltmedan jag njöt av tystnaden som lade sig där jag stod i mörkret mellan snötäckta åkrar. Det är något oerhört rofyllt med att stå ute i kvällen sådär, med månen och snön och känna som att man är väldigt ensam på platsen. Nåja, fram tills jag hörde Felicia och Helen tjoa och tjimma där de kom farandes runt kröken. Det var ett lyckligt litet gäng som gled mot mig. 

Hundarna fick en kort stunds vila då de lyckligt rullade sig i snön, innan vi arrangerade om till ett femspann. Det blev lite improvisation för att sätta ihop en femspannslina, men vi fick ihop det till slut trots våra lite ofokuserade huvuden. Det blev Ratchel och Jeff i led, samt Jenka, Knut och Tawny i wheel i en en slags solfjäderformation där Tawny först sprang utan neckline. Hundarna var taggade på att ta sig iväg och så fort de fick startsignal bar det av i en väldig fart. Det är alltid lika spännande att köra i lössnö där bromsen bara tar sådär lagom bra. Men man känner att man lever!

Jag kom dock inte mer än några hundra meter innan jag insåg att jag inte alls gillade hundarnas placering. Rookien Tawny kom av sig för mycket utan neckline, var väldigt klängig på Jenka och tappade fokus, vilket gjorde det väldigt klart för mig att jag måste lösa saken innan jag kunde köra vidare. Helt enkelt av säkerhetsskäl för både mig och hundar. Av ren och skär reflex släppte jag ned ankaret mot marken, bara för att väckas ur mina tankar av ett högt ”KLONK” när det slog i den frusna marken. Inget fäste överhuvudtaget. Och fem hundar som nästan exploderade av energi. Herregud vad glad jag var i det läget att ha Jeff och Knut i spannet! Det var en utmaning för dom att ligga stilla på plats när vi knappt kommit någonstans, men dom gjorde det jag bad dom om. De tre tikarna i spannet var desto bökigare att få ordning på. Jag lossade på Jenkas neckline och flyttade henne på andra sidan Knut, samtidigt hörde hon Felicias röst långt där bakom oss och blev helt fokuserad på att springa bort till matte. Ratchel ville hela tiden vända om för att busa med Tawny – som ju var sådär ny och spännande och rolig – och Tawny bara tittade oförståendes på oss alla. Jag är glad att jag vid det här laget har hunnit köra litegrann på egen hand med ett något större spann och på så sätt hunnit samla på mig åtminstone lite erfarenhet och improviserade kreativa lösningar. Jag löste det, snabbare än jag trodde om mig själv. Och så var vi iväg igen. Vid startsignalen så fullkomligt exploderade hundarna av arbetsglädje!

Det blev ett stopp till på vägen kort därefter för att göra något åt Tawnys för långa rumplina. Nu när hon fått neckline på sig så hade rumplinan blivit alldeles för lång, men det var snabbt åtgärdat och genast fick hon bättre stöd i selen. När dom små detaljerna var ordnade så sprang hundarna fantastiskt fint samman och det var så otroligt roligt att få köra ett femspann för första gången sen i påskas, när vi var uppe med Yabasta-gänget i fjällen. Det ger en sådan mersmak – och en liten glimt in i de drömmar jag har för framtiden. Jag lever länge på sådana ögonblick! 

Nu kör vi en vilodag härhemma med massage, tassvård och bus i trädgården – för imorgon vankas det ännu en rolig dag i dragsportens tecken. I skrivande stund sitter jag och klurar över plats och logistik och är så full av förväntan att jag nästan spricker. Det är såhär vintern ska vara!

Är ni lika lyckliga som vi över allt det vita, vackra?