Spår

Sent igår kväll var vi ute och bröt spår till släden. Det är ett tungt jobb, det där med att bryta spår. För hundarna – och även för mig. Än en gång överväldigades jag av saknad efter Smella när vi kämpade oss fram med snö nästan upp till knäna. Hennes stora intensitet och driv framåt, den där outtröttliga energin i henne, hade varit så otroligt välkommen. Det är ett sådan stor plats att fylla hon lämnat efter sig när hon gått och det märks så tydligt. 

Idag har det varit tröttmysiga hundar som mest gått och myst ute i snön, till skillnad från gårdagen då det var fullt ös i trädgården. Även matte har varit trött och inte helt kry. Då är det fint att kunna luta sig tillbaks med kameran i hand och iaktta hundarna under tystnad. Som balsam för själen.