Sju komma en kilometer av lycka
Igår kväll bjöd på en dragträning som fick hjärtat och själen att riktigt sjunga. Det var inte bara glädjen över att vara ute, ruset som alltid kommer eller den oerhört vackra skymningen som färgade himlen blodröd och tog andan ur mig. Det var känslan av att allting stämde. För mig, för Erik, för var och en av hundarna. Det var känslan av samhörighet, av att andas som i symbios där vi for fram på stigarna medan det mörknade. Det var iakttagandet av den lilla arbetande tiken framför min cykel, så driven, så glad över att få sträcka ut och så ivrig att jobba. Att se henne röra sig med sådan flytande lätthet att hon tycktes sväva fram. Det var känslan av att se Eldar springa med en arbetsglädje jag inte riktigt tyckt mig se sedan påsksemestern i fjällen, när han sprang framför släden tillsammans med Smella och Marlenes hundar. Han var målmedveten, kraftfull. Fridfull och lättsam. Han hade roligt – och det syntes på varje rörelse i hans kropp. På hans oerhört snabba, vackra trav. Eldar travar inte alltid så fint när vi jobbar och det är alltid ett tydligt tecken på att han tappat suget – ibland kan jag likna det vid en slängtrav hos en häst. Det är slarvigt och ofokuserat, spretar åt alla håll. Han springer med, ja hans långa ben håller med lätthet jämna steg med andra ändå, men han jobbar inte. Befinner sig någon annanstans i huvudet. Jag såg honom arbeta igår, på riktigt, och mitt hjärta sjöng.
Det finns ingenting i världen som gör mig gladare och som ger mig större sinnesro än att se mina hundar lyckliga. Det finns oerhört många saker som kommer väldigt nära, ja kanske till och med jämsides, men ingenting trumfar den känslan. Kanske låter det knäppt. Oerhört främmande i många människors öron. Men det är min sanning. Och jag tror att det finns de utav er därute som verkligen förstår. Kanske är det ändå så föräldrar känner inför deras barns lycka och framgångar..?
Jag vet inte om det är för att jag igår kväll plockade upp hundarnas sinnesstämning – eller de min – men där och då var det en sådan magisk känsla. Känslan av att allting var fullkomligt. Ja, just den känslan som ibland är så svåråtkomlig och som tycks fly ur ens grepp ju mer man försöker hålla kvar den; känslan av att befinna sig i det magiska nuet. Samma känsla som infann sig när jag var ensam med sex utav Marlenes hundar mitt därute på det snögnistrande fjället i påskas. Känslan av att vara ett med hundarna, ett med naturen och fullkomligt jordad i mig själv. Och det är just den känslan som talar om för mig att det är det här som är min väg. Att det är det här jag vill hålla på med. Det är här jag hör hemma.
Folk därute kanske aldrig kommer förstå min väg, mina val. Men jag har letat hela livet efter mitt hemma.