Finbesök

Idag fick vi riktigt finbesök här i Ålsta. Laura, Ratchels syster, med matte Nina hälsade äntligen på efter att länge ha pratat om att försöka ses och umgås med hundarna. Det blev en riktigt mysig dag med massor av tankar, reflektion och givetvis mys med hundarna. 

Hundarna var i hundgården när Nina och Laura körde upp bilen på uppfarten och ganska snart var körsången igång. Det var väldigt tydligt att även Eldar kände igen Laura och tro sjutton att han ville ut och busa med den söta tjejen som nosade runt på den stora gräsmattan. Dom fick gott hållas en stund, så att Laura i lugn och ro kunde få undersöka den helt nya platsen och alla dofter först. Det är alltid lika intressant att iaktta hundar när de kommer till platser som så starkt doftar av någon annans revir. Jag minns hur Ratchel noga och ganska försiktigt undersökte hela tomten hos Marlene första gången vi hälsade på i somras – och det var som att återuppleva det hela nu när jag satt och observerade Laura. Det är så himla tydligt att de är systrar! Så uttrycksfulla båda två. Jag lovar man kan se varenda tanke som fladdrar där mellan öronen medan de funderar. 

Ganska snart kom hon till ro och jag släppte ut Ratchel, som alldeles överlycklig skuttade fram till syrran och på två röda hade sprungit rätt in i henne i en slags klumpig lekinvit. Ratchel är så rolig! Vilken clown det är jag fått hem – riktigt full i fan och sådär riktigt pillemarisk ibland. Idag var verkligen en sådan dag och hon hittade på det ena rackartyget efter det andra (därav smeknamnet Rackarungen – som idag funkar precis lika fint att kalla in henne med som henne riktiga namn. Oops.). Laura tyckte nog att Ratchel var lite väl burdus, fånig och fladdrig – ni vet som man ofta tyckte att ett yngre syskon var när man var liten och lekte med sina lite coolare kompisar – och tycktes himla med ögonen åt henne som om hon inte vore riktigt klok. Eldar fick under tiden mumsa på en älgklöv och slog sig efter sin körsång till ro i hundgården. Jättebra träning för honom! Han skulle få bli utsläppt han med, så småningom, men jag släpper ogärna ut hundarna när de ljudar som mest och det vet han mycket väl om. 

Systrarna spenderade en stor del av dagen åt att bara mysa i höstsolen, båda två på altanen. Jag och Nina drack kaffe och åt lunch, medan vi givetvis pratade hund och delade anekdoter kring de båda systrarna. Efter lunch plockade vi fram selar och begav oss ut på en promenad tillsammans. Erik hade hunnit komma hem och gick iväg en egen sväng med Eldar samtidigt. Egentid för grabbarna, medan jag och Nina tog tjejerna på en tur tillsammans. Rackarn var riktigt pigg och glad över att komma ut. Hon fick ha dragselen på och öva kommandon hela vägen, vilket hon alltid tycker är extra roligt som den slitvarg hon är. Även Laura fick faktiskt en dragsele på sig och när vi kommit bort från bilvägarna och förbi stallarna så satte vi ihop systrarna i tvillinglinan och joggade ett par trehundra meter. Jag och Nina var alldeles för varmt klädda! Det är ett som var säkert.. Vi hade dragit på oss ett extra lager då vi båda känt oss frusna efter maten, men det ångrade vi bittert nu. 

Väl hemma igen, en timme senare, hamnade vi alla på altanen igen. Det är en mycket populär plats för både hundar och människor. Småtjejerna var ganska så nöjda och trötta i huvudet efter promenaden, så de lade sig väldigt snart tillrätta och man kunde riktigt se hur ögonen började bli lite sömniga. När Eldar äntligen fick vara lös med tjejerna så var det inte riktigt någon som orkade leka med honom och det var med en mycket besviken suck han damp ned mellan mig och Laura och blängde missnöjt på oss alla. Jag måste säga att jag är så väldigt glad över hur duktig han är när det kommer till att lyssna på små signaler från andra. Han var så artig så när han var framme till Laura och luktade, gjorde överdrivet snälla lekinviter och när Laura ignorerade dom så gav han henne utrymmet hon bad om och vände sig istället till Nina för att pussas eller tigga godis istället. Ratchel utmanar gärna – snällt men outtröttligt som den unga clown hon är – men Eldar har verkligen blivit så himla vuxen och eftertänksam. Så tydligt det blir när man får sitta och iaktta dom båda sådär som jag gjorde idag. Det är kanske mest matte som lever kvar i minnena om unghunden Eldar…

Det blev en lugn fortsatt eftermiddag ute i trädgården. Jag visade och berättade om hur jag börjat klicka in handtargets med Ratchel – först som ett moment i omvänt lockande – och upptäckt vilket ypperligt verktyg det var för att ståträna inför utställning. Ratchel visade gärna upp sina diverse, egenpåhittade, trix som vi shejpat in – i vetskapen om att där fanns ätbart att få.