Velamsundsdraget

Så i helgen bar det av – Velamsundsdraget! Första barmarkstävlingen jag varit på och första tävlingen någonsin där vi själva deltagit. Tanken var att jag skulle springa motionsklass i linlöpning med Ratchel, men så hände det som jag inte räknat med alls och jag blev tokförkyld dagarna innan. Som tur är så lever vi ju med världens bästa husse, som utan tvekan anmälde sig i mitt ställe trots att löpning inte alls hör till hans favoritgrenar. 

Att delta i motionsklass kändes som en perfekt mjukstart för oss som förare i tävlingssammanhang, men också som ett ypperligt träningstillfälle för Ratchel som aldrig någonsin sprungit med så mycket störningar omkring sig tidigare. Störningar kan vi ju ha stött på, men det blir med en helt annan frekvens och närhet när vi tränar hemmavid. Efter utställningen för någon vecka sedan så kände jag mig inte alls orolig över hur hon skulle uppleva miljön, även om jag måste erkänna där fanns gott om tävlingsnerver i kroppen på mig. Som inte ens skulle tävla. Men nervositeten bubblade inom mig likväl och inte blev det bättre av att vi först körde fel och inte kunde hitta fram i tid till bangenomgången. 

Motionsloppet var sista klass ut, inte förrän klockan tolv startade en, så förmiddagen spenderade vi som åskådare – och jag som fotograf med både min egen kamera och den som Felicia bett mig fota med eftersom hon skulle tävla. Väldigt kul och bra träning för mig som inte fotar jättemycket actionbilder! 

Ju närmare vi kom start, desto lugnare kände jag mig. Det hjälpte givetvis att ha fotandet som distraktion och att se hur fruktansvärt cool Ratchel var. Hängde hon inte med Erik så satt hon mest i mitt knä och kelade, medan hon nyfiket följde de tävlande ekipagen med blicken och spetsade öron. Att där var fullt av människor och hundar (inte så lågmälda sådana) omkring henne, det brydde hon sig inte det minsta om. Inte förrän hon fick syn på en alldeles ljuvlig liten scandi-valp som hon blev hopplöst förälskad i och väldigt gärna ville leka med. Valpen Texas, en av de som fötts upp av Charlotta Lundgren, var däremot inte fullt så imponerad av hennes lekinviter utan tyckte nog mest hon var klumpig och stor, hur liten och söt hon än försökte göra sig. 

Så blev klockan tolv och bara minuter senare var det dags för första motionären att starta; Erik och Ratchel. Motionsklassens bana var 2,8 kilometer lång (alltså betydligt kortare än våra kortaste rundor brukar vara härhemma) och ganska kuperad. Jag satte mig en bit bort för att fota deras start och höll tummarna för att jag inte skulle bli en för stor distraktion för rackarungen. Precis innan start hörde jag hur Ratchel högljutt gick igång – och mina nerver kom tillbaks. Skulle de få problem i starten redan? Hur skulle Erik hantera det? Ja, mina nerver berodde nog till väldigt stor del på att jag själv inte var den person som satt vid spakarna och styrde. Vetskapen om att jag var utom kontroll att påverka nu, påverkade mig i allra högsta grad. Så jag satte mig ned i gräset och drog några djupa andetag, medan jag räknade ned till startsignalen. Så kom den! Och de fick en jättefin start! Ratchel låg på framåt – fick syn på mig och vände på huvudet som för att ropa ”tjena morsan!” – men fortsatte framåt när Erik manade på henne. Och så var de utom synhåll. Jag passade på att via telefon uppdatera Marlene, Sarah, den nervösa uppfödaren och Lollo som var hemma och rastade Eldar, medan jag räknade minuter tills de kunde tänkas vara tillbaks igen. Fler linlöpande motionärer startade med alla möjliga sorters hundar och till slut startade även de två ekipagen med A-hundar på kick; ett tvåspann med min vän Felicia som förare och ett enspann. Det slog mig i samma stund att dessa ekipage utan tvekan skulle komma att köra om de ekipagen som sprang till fots. Hur skulle Ratchel klara den utmaningen? Hon som aldrig blivit omkörd förut av hundar hon inte känner… 

Det kändes verkligen som en evighetsväntan att gå där utan att någonting veta! Jag försökte räkna ut hur lång tid det skulle tagit dom att springa 2,8 kilometer på vår hemmabana och tittade på de tidigare resultatlistorna för att få mig en uppfattning om hur snabbt de sprungit i den tidigare linlöpningsklassen. Och så hörde jag plötsligt bakom mig hur Felicia och hennes tvåspann dök upp – helt på fel ställe och alldeles på tok för snart! Och efter henne kom killen som startat på cykel efter henne. Det visade sig att dom hade kört helt fel och vi var många som där och då stod som frågetecken. Var det möjligt att Erik och Ratchel också sprungit fel? 

Dryga fem minuter senare var min väntan över och jag hörde hur någon ropade till mig att ”nu kommer dom!”. Jag skyndade mig fram med kameran och det var så himla härligt att höra alla åskådare ropa och heja på Erik och Ratchel när de kom springandes på målrakan. Jag kände mig så himla stolt över dom! Ratchel fick snabbt syn på mig vid mållinjen och spetsade öronen där hon galopperade hela vägen fram. Det var tydligt att hon inte var överdrivet trött rent fysiskt, även om Erik var desto tröttare och senare berättade att det var en betydligt jobbigare bana för honom själv än han räknat med. Ratchel, hon var nöjd och glad hon, men kanhända lite trött i knoppen. 

Det dröjde givetvis inte mer än en halv sekund – Erik fick inte direkt mycket utrymme att andas – innan jag avfyrade fråga efter fråga och krävde Erik på en fullständig rapport. Hur hade det gått med omkörningarna? Hade hon varit bekväm? Hade hon haft kul? Hur kändes banan? Och hans svar gav mig inte mycket att fundera på eller oroa mig över. Det hade helt enkelt gått bra. Över förväntan, med tanke på allt nytt, Eriks egna förutsättningar och det faktum att Ratchel är väldigt grön. Hon hade skött sig jättebra, med nån enstaka distraktion längs vägen. Omkörningarna av fordon-motionärerna hade inte varit minsta problem. 

Allt som allt blev det en jättefin erfarenhet för oss att delta i Velamsundsdraget. Det kändes som ett lagom stort och avancerat evenemang såhär första gången med en så ung och grön hund. Det är alltid väldigt trevligt när man kan lämna platsen med en härlig, varm känsla i bröstet och en stor portion stolthet över att förväntningarna över dagen infriades och det med råge. Vi fick helt klart blodad tand! Erik, såväl som jag, även om han kanske inte är lika sugen på att springa nästa gång utan hellre plockar fram cykeln. Så vem vet, vi kanske hinner med något lopp på hjul innan det blir för varmt i vår. Än är det några månader kvar tills Ratchel får delta. Och tills dess så har jag ingenting emot att själv springa om Erik inte är sugen!