Ratchel 1 år!

De här månaderna som gått sedan Ratchel flyttade in hos oss, har gått otroligt snabbt. Att lillan redan är ett år är på något vis lite svårt att greppa och kanske är det så eftersom man mentalt är van vid att få hem en mycket yngre valp. Det var ju trots allt det jag var totalt inställd på när jag spanade efter kullar, redan långt innan jag ens träffade eller hörde talas om Ratchel första gången. En liten valp på mellan 8-10 veckor till sommaren. 

Men så var hon plötsligt bara där! Den mjuka, nyfikna valpen vid mina fötter som kikade upp på mig med kloka ögon. Jag var på besök hos Lisa och Leif å en väns vägnar som sökte en äldre, rutinerad hund. Jag visste och var förberedd på att där skulle finnas en valpkull på ett par månader, men ingen hade kunnat förbereda mig för Ratchel. För hur kan man förbereda sig på att falla handlöst för en annan varelse? Falla inom loppet av en sekund utan möjlighet att förhindra det. Tro mig, den lilla rationella delen som finns i min hjärna försökte förhindra fallet. Men det var precis samma känsla som första gången jag mötte valpen Eldar… BOOM! Lönlöst att göra något åt.

Jag är så glad idag att jag – trots att det stred mot min noggrant uttänka plan – valde att lyssna på mitt hjärta och min intuition. Ratchel, som individ, är allt jag älskar och drömt om hos en framtida hund. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på det tidigare, aldrig uttalat det på det här viset förut. Men i samma stund som jag skrev ut orden insåg jag att det är precis så jag känner. Hon har alltihop. Mjukheten utan att bli vek, följsamheten utan att tappa sin självständighet och lugnet utan att förlora driv eller energi. Hon besitter en fantastisk känslighet och klokhet för sin ålder som yttrar sig på så många olika vis; i hennes makalöst goda kommunikation med andra hundar oavsett hur de beter sig, i lärsituationer och träning, i förmågan att känna av och känna in sin omgivning. Mig. Jag älskar hennes knasiga humor (ja, jag är övertygad om att hundar har humor!) och hur hon så prestigelöst bjuder på sig själv vare sig vi leker eller tränar. Jag älskar hennes stora, intensiva arbetsglädje och hur lätt det är att motivera henne. Hur hon jobbar hårdare när det blir motigt och motiverar oss andra med sin energi när vi blir trötta. Ju mer jag ser henne utvecklas och växa, desto tydligare blir alla dessa egenskaper. Mentalt, men också exteriört. Det här är en tik, som om hon utvecklas åt det håll jag tror och hoppas att hon kommer göra, jag tydligt kan se som min framtida stamtik… 

Många gånger i livet har jag tänkt att universum konspirerar för att se till att vi alla hamnar där vi ska i slutändan. Och någonting säger mig att universum gjort just precis det när de såg till att våra vägar korsades. Att det var Ratchel som flyttade in just när hon gjorde det. Som om Smella lämnade över stafettpinnen till sin utsedda efterträdare.. Ja, universum visste nog.