Miljöträning, utställning och stora framsteg

I lördags bar det av till Nynäshamn och brukshundsklubbens inofficiella utställning tillsammans med min vän Elise och hennes Diva. Solen låg på hela dagen och utflykten bjöd på både nya bekantskaper, erfarenheter och inte minst stora överraskningar. 

Jag hade tidigare i sommar planer på att ställa Ratchel i träningssyfte, men valde att av flera skäl att avstå. Dels kände jag inte att vi var redo för den typen av miljö – Ratchel var fortfarande alldeles för spökig och påverkad av nya miljöer, vilket ledde till beslutet att inte skynda fram med någonting, och dels såg det ut som om jag skulle få svårt att komma iväg överhuvudtaget. Så jag lade utställningsplanerna på is och bestämde mig för att istället lägga tid på att fortsätta jobba med Ratchels självsäkerhet i nya miljöer och utanför flocken. Magkänslan sade mig att vi skulle vinna i längden på att skynda långsamt och faktiskt låta tiden göra sitt bara. Att ge individen tid och utrymme att landa och växa i sig själv har ju gjort under för oss tidigare…

Och så, för en dryg vecka sedan började jag äntligen notera en väsentlig skillnad. Jag började notera framsteg i de promenader vi tog på tu man hand. Hur hennes kroppspråk började förändras och hur sinnesstämningen lättades – även i miljöer såsom kring lekplatser, skolor och elljusspår där mycket främmande människor och hundar rör sig. Platser som Ratchel tidigare tyckt varit ganska jobbiga att passera och befinna sig i. Vi kunde tidigare starta en promenad helt utan konstigheter, men så hände någonting på vägen som skrämde henne och hon kunde med ens bli helt paralyserad av vad-det-nu-var och ville bara hem eller in i närmaste buske. Första gången det hände skedde det så plötsligt att jag inte förstod någonting. Varför blev min bekymmersfria lilla tjej plötsligt som förbytt? Väldigt modfälld och med gråten i halsen vände jag hemåt med en känsla av att ha gjort något hemskt fel som matte – och en stark känsla av att ha misslyckats med mitt uppdrag att skydda Ratchel från otrevligheter. Och i sedvanlig ordning ledde upplevelsen till att jag började analysera och dissekera det som skett in i minsta detalj. 

Jag funkar som så. Jag ältar. Jag vänder och vrider och dissekerar totalt, för av naturen så är jag en sådan som verkligen vill förstå saker och ting. Andra. Mig själv. För mig har det aldrig räckt eller fungerat att bara skaka av mig en dålig upplevelse och gå vidare. Jag må skapa mig själv mycket huvudbry och visst kan det ta energi – men det är så jag lär mig. Jag går vidare, men jag bär också alltid med mig det som hänt. Det är så jag navigerar genom livet. Både som människa och som hundmamma. 

Veckorna gick, Ratchel utvecklades från dag till dag och efter löpet kändes det som att hon började landa mer och mer. Hon började kännas tryggare i sig själv, men ändå släppte det inte helt med osäkerheten. Så vi fortsatte att ta det sakta och försiktigt. Att efter bästa förmåga skydda henne från obehagliga upplevelser och istället jobba mycket med att stärka vår relation genom att göra mycket roligt tillsammans, som att leka, canicrossa och klickerträna. Promenader fick ske tillsammans med Eldar i mer utmanande miljöer – annars i skogen eller i de omgivningar som är närmast hemmet. Där hon kände sig lugn. Och sakta började vi utmana lite mer, men hela tiden med stor försiktighet. 

Så tog vi då till slut den där promenaden kring Lillsjön, på tu man hand, förra veckan. Och promenaden började lite knaggligt – vi mötte tre hundekipage på raken där samtliga hundar skällde ut oss och det sista ekipaget bestod av tre lösa malinoiser som rusade mot oss (men tack och lov kallades tillbaks av matten innan de hann hela vägen fram). Ratchel, som är en väldigt signalkänslig och artig tjej, tog illa vid sig och blev tydligt låg. Magkänslan sa åt mig att sätta flexikopplet på henne istället (jag har ofta både vanligt koppel och flexi med mig), att ge henne större rörelsefrihet – kanske skulle hon känna att hon hade lite mer kontroll på läget om hon fick större rörelsefrihet? Jag måste ha varit någonting på spåret, för faktum är att för varje steg hon tog i flexit kunde jag märka hur sinnesstämningen förändrades. Då och då kallade jag in henne, alltid med belöningar och ibland satte vi oss ned på en stenhäll tillsammans och bara gosade medan vi tittade på omgivningen. Promenaden må ha börjat lite knaggligt men det kom att bli en av dom mysigaste promenaderna vi någonsin tagit tillsammans. Inga mer otrevligheter och Ratchels kroppsspråk vittnade om hennes goda humör resten av vägen hem.

Ja, det var faktiskt en så stor skillnad på hur Ratchel hanterade sina känslor och alla intryck att jag började fundera på om vi inte skulle åka till Nynäshamn ändå. Spela roll om vi inte skulle in i ringen, vi kunde ju faktiskt åka bara för att vistas i miljön. Som en slags mjukstart inför den dagen vi faktiskt anmäler oss till en utställning på riktigt. Och dessutom så visste jag ju att Nina, matte till Ratchels kullsyster Laura, skulle ställa ut både Laura och en till av hennes hundar. ​

Jag hade förberett mig på att vår ankomst till Nynäshamn skulle bjuda på en del utmaningar från start. Ny plats, massor av främmande människor och hundar, konstiga saker, ständig rörelse och en viss stress i luften. Därav hade jag både sele och halsband med – utifall att hon skulle försöka ta sig ur (även om hon aldrig försökt tidigare). Jag hade laddat ryggsäcken med hennes frukost och godheter, vatten och andra förnödenheter. Och jag hade förberett mig mentalt i flera dagar. Förberett mig på det värsta för att inte bli tagen på sängen OM det skulle ske. 

MEN INGENTING HÄNDE! Herregud – hon var så oförskämt cool att jag stod med hakan i marken. Hon var så fruktansvärt tillfreds med situationen hon befann sig i att jag hade kunnat svära på att hon var född och uppvuxen på utställningsplatsen. Vi fick snabbt syn på Nina med familj och det var med en enorm förvåning jag såg hur Ratchel snabbt var framme för att hälsa hjärtligt på allihopa. Min lilla rackarunge, som annars är så blyg inför främmande människor!? Samma lilla tik som tyckte småbarn var jättekonstiga och obehagliga, stod tre sekunder senare och tiggde kel av Ninas dotter som blev alldeles överförtjust i ”Lauras söta syster”. Laura fick sig två pussar, sen fick det vara nog på sentimentaliteterna, tyckte Ratchel.  Och precis på det viset fortsatte dagen. Ratchel njöt för fulla muggar i folks knän, ofta halvsovandes medan hon blev kliad på magen och jag njöt av att se henne blomma ut. Hon var framåt och nyfiken, ville gärna titta in i alla de tält som stod uppradade kring ringarna, charmade folk till höger och vänster och var totalt obekymrad över alla hundarna runt om. Hon kände sig till och med så trygg att hon gav katten i att jag ibland smög iväg med kameran för att fota, medan hon stannade kvar hos Elise och Ninas familj. Snopet på något vis – men vilken jäkla vinst! Älskade lilla hund!

Med facit i hand är jag så väldigt glad att vi åkte till Nynäshamn – och jag är så obeskrivligt stolt Ratchel! Över de fantastiskt stora framstegen hon gjort och den klokhet hon besitter. Stolt och tacksam. Vilken liten diamant jag kommit över!