Varför går dom egna promenader?

Häromdagen var jag och Erik på väg ut på en långpromenad med hundarna när grannen ropade mitt namn. Grannen, en kattmänniska men nyfiken på och ganska förtjust i hundarna våra, undrade varför Erik och jag tog enskilda promenader med hundarna. Hon hade sett oss göra det under Ratchels löp, men undrade nu givetvis varför vi fortsatt med enskilda promenader även efteråt. Är det inte skönare att ta båda hundarna samtidigt? 

För mig är de enskilda promenaderna faktiskt jätteviktiga. Jag har snuddat vid det tidigare – vikten av egentid med varje hund – men jag har kanske aldrig riktigt utvecklat mina tankar vad gäller promenaderna. Det är ju så mycket mer än att bara få lite egentid.

För att förklara det här tydligare; 

När våra hundar är ute och går tillsammans sänker jag kraven på INDIVIDEN ganska mycket. Inte så att jag låter de göra vad de vill medan jag rullar tummarna, men ribban är inte lika hög. Kanske låter det lite bakvänt, för borde det inte vara så att ju fler hundar jag går med desto fler ”regler” att följa? Mja… Inte nödvändigtvis. Inte i min värld. 

När våra hundar går tillsammans (med EN människa menar jag då), har jag nästan uteslutande MR Koppel (kopplat runt höften) och promenadselen på. Samma promenadsele som är deras tecken för att de, inom vissa ramar, har ganska fria tyglar.  Dessa promenader sker ofta i ett raskare tempo (hundarnas tempo), med hundarna framför mig för det mesta och allt som oftast rör vi oss då i skog och mark, där vi är hyfsat ensamma. Det varvas mellan att pinna på och att stanna upp helt för att undersöka och nosa. Ganska ofta har jag också flexikoppel med, kopplade till höften, för att kunna ge hundarna ännu större rörelsefrihet när vi är i skogen. Det är inte så himla mycket fokus på något annat än att hundarna ska få komma ut och röra på sig, ha en trevlig stund tillsammans med mig och få lite kravlös stimulans. Det är helt och hållet deras promenader och de får alltid gå i långa koppel när miljön tillåter. Visst tränar vi på små vardagsgrejer under tiden, men jag håller nivån ganska låg. Det vi kanske tränar absolut mest på under en sånhär promenad, det är faktiskt riktningskommandon som vi senare använder inom dragträningen. Kanske är det också därför dessa kommandon suttit väldigt väl hos mina hundar redan långt innan de varit inkörda; jag använder det hela tiden i vardagen. Men all den typen av träning som smygs in i våra gemensamma promenader, den blir kollektiv. Det blir en kompromiss mellan de behov hundarna har där de alltid behöver rätta sig lite efter varandra. Utrymmet för att träna småsaker hos individerna finns inte alltid – och även om det kanske finns så är det inte alltid optimala förutsättningar för den enskilda individen. Och jag gillar när förutsättningarna i en lärosituation är goda. När det finns en god chans att lyckas. 

Att gå egna promenader med hundarna ger mig möjlighet att se till de individuella behoven på ett helt annat sätt. Hundens – och mina egna faktiskt. Mina egna för att även jag har ett stort behov av att få vara ensam med var och en av individerna ibland. Skämma bort dom, mig och jobba på den speciella relation som bara vi två har. Jag har också ett stort behov av att ibland få ta det väldigt lugnt rent fysiskt och det är betydligt lättare att göra när jag är ute med bara en hund. För liksom jag har behov så har ju hundarna sina individuella behov. De har behov som mer eller mindre alltid finns där – och de har behov som är föränderliga, såsom t.ex. deras behov att göra av med olika mycket energi olika dagar eller träna på olika saker. Och Eldars behov i jämförelse med Ratchels kan se oerhört annorlunda ut. Och utöver allt det här så är denna egentid väldigt meningsfull för att stärka och fördjupa min/vår relation med hundarna på ett individuellt plan. Vi lär känna varandra bättre. Det är just därför de individuella promenaderna för oss är väldigt, väldigt viktiga och härliga. 

Med Eldar handlar egna promenader ofta om att helt enkelt bara få vara ensamma tillsammans, faktiskt. Det är väldigt tydligt på honom att han behöver den tiden – och även jag är väldigt beroende av den. Vi har en väldigt speciell relation jag och Eldar, utöver att vi på många sätt är väldigt lika. Ibland kan jag känna mig väldigt långt ifrån honom, rent emotionellt, (och intressant nog också då väldigt långt ifrån mig själv) och då blir det extra viktigt för vår relation att bara få vara själva en stund. Det är ett sätt för oss att landa i oss själva igen. Mötas och jorda oss. Särskilt viktigt är dessa stunder för oss när det har varit väldigt mycket i vardagen. När vi kanske varit ute och rest, träffat mycket folk eller när jag jobbat extra mycket. Jag går då alltid omkring med ett stort stresspåslag i kroppen, har svårare att landa i mig själv och Eldar plockar snabbt upp det. Att få spendera tid ensamma är vårt sätt att varva ned tillsammans och hitta tillbaks till oss själva. 

På våra promenader varvar vi oftast mellan att leka mycket och att bara vara. Gå där tillsammans i en liten bubbla men var och en i sina egna tankar ibland. Vi kan strosa runt hur länge som helst, ibland sitta på en sten nånstans och filosofera i tystnad en lång stund, för att sedan leka loss. Med Eldar utgår jag alltid ifrån vad jag plockar upp i hans sinnesstämning för stunden – och min egen. Vad behöver vi just nu, just idag? Vissa promenader, när våra stressnivåer för dagen är lite lägre, läggs fokus på hundmötesträning. Vi promenerar närmare centrum, kanske kring elljusspåren och på platser där jag vet att vi kan komma att möta hundar i lagom takt för att lyckas i våra möten. Jag är hela tiden noga med att välja min omgivning när jag går med Eldar. Ser till att välja platser där det inte blir för trånga passager, en viss öppenhet kring vägarna och många möjligheter att vända om eller byta riktning, utifall att det skulle behövas. En gång i tiden var det här oerhört jobbigt och energikrävande (kanske kan det också låta så i andras öron) men idag sker det utan större tanke på att det sker. Det är ett invant mönster att ha strategier för det mesta. Vår copingmekanism i praktiken. Och det fungerar, för oss. Att ha en strategi gör oss båda lugnare. Våra promenader är ofta ganska lugna och sköna idag. 

Ratchels behov på promenader skiljer sig från Eldars. Med Ratchel behövs inga direkta strategier eller bedömning av risker. Jag behöver inte på samma vis fundera över vilka vi kan möta, var och när. Hon är en individ som är oerhört mycket jämnare i sitt humör och även om hon besitter en stor känslighet, så är hon mycket tryggare i sig själv och sitt språk än Eldar någonsin varit. Det som dock är väldigt tydligt med Ratchel är att en stor portion av hennes trygghet sitter i närheten till flocken – och när hon inte har den runt sig så sjunker självsäkerheten en aning. Därför försöker jag ändå vara lite medveten om vad för störningar och överraskningar vi kan komma att utsättas för och hur frekvent, eftersom jag och Ratchel jobbar på att stärka henne som individ utanför flocken. Jag vill inte att hon ska behöva uppleva för obehagliga saker. Plus att vi ju faktiskt jobbar en hel del på det som är nyttigt att kunna i vår vardag.

Vi jobbar/leker väldigt mycket kontakt och tränar mycket på att gå i långt koppel utan att tappa bort öronen, till exempel. Ratchel är väldigt, väldigt lyhörd och kontaktsökande av naturen men hon är också ung och kan få busiga infall. Och hon älskar fart och fläkt! Så även om våra promenader tenderar att bli något raskare än när jag går med bara Eldar, så är det ändå mycket fokus på att kunna ta det lugnt. Att inte galoppera fram överallt – och kanske ännu mer att kunna vara passiv ibland. Att kunna sätta sig och bara vara en stund, utan att rastlösheten tar över för mycket. Vi undersöker mycket, jag och Ratchel. Konstiga saker, miljöer och platser. Vi tar oss tid att titta på passerande människor och djur – även om hon inte hetsar upp sig ”utåt” så är det tydligt att vissa möten är jobbigare än andra för henne och kräver mer tid.
Vi nöter också en hel del arbetstecken och ordförståelse; som att koppel i halsband betyder att vi inte drar som dårar, medan dragselen betyder ”kör så det ryker!”. Eller ord/meningar som jag ofta använder när vi är ute såsom ”här går vi” eller ”vänd om”. Här är hon väldigt snabb! Redan första veckan hos oss kunde man tydligt se hur hon utvecklade en väldigt god förståelse för ord – och jag tror att det kommer ur att hon redan var van vid att man pratade mycket med henne. Jag har sett hennes uppfödare tillsammans med hundarna och vet med mig att de samtalar med sina fyrbenta vänner minst lika mycket som jag gör. Jag tror det skapar en väldigt god grund för att hund ska lära sig vad man menar. Liksom vi snabbare lär oss nya språk om vi dagligen omges av dom. 

Att gå på egna promenader med Ratchel bjuder också på många nya insikter kring hennes personlighet och vart hon befinner sig i sin känslomässiga och mentala utveckling just nu. Insikter som stärker vår relation och hjälper mig att lära känna henne bättre. För även om det känns som om hon funnits här i vårt hem hur länge som helst, så har det i realiteten bara gått fyra månader och vi har fortfarande massor att lära om och av varandra.

Det blir kanske inte helt egna tvåtimmarspromenader med varje hund varje dag, men jag försöker vara noga med att dagligen SE och ägna min fulla uppmärksamhet en stund åt var och en. Med Ratchel kanske jag klickertränar och gosar en stund. Med Eldar busar jag och vilar i skuggan. Eller så får de egna, kortare kissrundor. Det är viktigt för mig. Det är viktigt för dom. Och jag tror inte att det spelar någon roll om jag en dag har åtta hundar till i familjen – för mig kommer det alltid vara lika essentiellt att ordna egen tid med varje individ, för varje relation. Vare sig det blir en utflykt på tu man hand, en extra lång kelstund eller en träningsstund.