Välkommen höst!

Semestern är över och som vanligt får jag kämpa för att hitta balans i tillvaron när jag går tillbaks till jobbet. Bloggandet är en av de saker som blivit lidande, men så sakteliga börjar jag nu känna att jag vill skriva igen. Det är onsdag morgon och jag har en, mycket välbehövd, ledig dag efter en väldigt intensiv helg och start på veckan. Någon meter från mig snusar hundarna, morgontrötta som de är. Ja, de tar väl efter mig..

Hösten är äntligen här nu – det känns i luften. I krispigheten och de kalla vindarna. Solen är fortfarande varm, men så snart den inte visar sig så är höstkylan där och gör sig påmind. Vår trädgård ändrar sakta färg. Det gula och det brandröda smyger sig in, fyller mig med längtan och förhoppningar. Jag älskar hösten. Jag älskar känslan av nystart och förändring. Och jag fullkomligt älskar vetskapen om att hundarnas fysiska träning nu bara kommer att bli mer och mer regelbunden. 

Vi har lagt mycket krut på linlöpning såhär till en början och jag har kommit till en punkt då jag börjar tycka att det faktiskt är både ganska roligt, skönt och avslappnande att komma ut och springa på egna ben bakom hundarna. Jag, som aldrig varit en löpare i mitt liv. Men det gör så mycket att ha hundarna framför sig, att fokusera på dom istället för på allting som kan tänkas kännas jobbigt. Och jag upplever att det verkligen är nyttigt för dom att lära sig jobba trots att hastigheten inte alls blir lika hög som när jag sitter på cykeln bakom. Eldar har alltid haft lätt för att tappa fokus när man tappar i fart och därför har jag varit noga med att jobba mycket med Ratchel på den biten från början. I måndags sprang vi 6 kilometer – det längsta både hon och jag sprungit hittills – men vanligtvis hålls sträckorna kortare än så för att hon mentalt ska orka och dessutom ha roligt. Jag märker dock att hon redan är så mycket längre i sin utveckling som draghund än vad Eldar var i samma ålder. Hon har ett helt annat driv, en arbetsvilja av en helt annan kaliber och en oerhört snabb återhämtning. Hon tar sig förbi störningar utan konstigheter – allt utom kanske vatten då. Vatten är fortfarande alldeles för roligt och pockar lätt på uppmärksamheten, men hon lyssnar duktig när jag manar på framåt. 

Ratchel besitter samma slags huskyvariant av en ”will to please” som jag såg i Smella. Och som jag har sett i Kit, Ratchels morbror som tillhör Yabasta-flocken. Hon vill göra rätt. Hon vill jobba. Hon vilar (i snabb trav) när hon behöver, men drar alltid upp tempot igen. Hon tar i hårdare ju motigare det blir och minsta positiv uppmuntran från mig får henne att genast tagga till lite extra. Ja, Ratchel svarar oerhört mycket på röstläget! Jag försöker dra nytta av det i vår träning och vara noga med hur jag talar till henne. För precis som Smella gjorde, så tar Ratchel illa vid sig av en höjd röst som låter hård eller sur, även om den inte är riktad till henne. 

I slutet av månaden hålls Velamssundsdraget – bara någon vecka efter att Ratchel fyllt ett – och jag har bestämt mig för att anmäla oss till motionsloppet. Ingen press eller stora krav, utan min tanke är att det blir en lagom tävlingsintroduktion för oss båda. Linlöpningsbanan är kortare än vår ”hemmarunda” och således ska det vara en barnlek för henne (och förhoppningsvis mig) att ta sig runt, så den verkliga utmaningen blir faktiskt det mentala. Återigen för oss båda. Jag känner mig faktiskt ganska taggad nu, för jag tror att vi kommer klara det bra! 

Jag hade egentligen tänkt ställa ut Ratchel nu i september också, men jag har fått inse att jag inte kommer orka göra allting. September är en intensiv månad som det är för mig, helgerna är i princip helt uppbokade och jag vet ju så väl att det kommer fler utställningar. Istället fortsätter vi att träna inför den dagen vi gör debut i ringen och istället fokusera lite mer på draget.