Semesterlunk och fjällkärlek

Vi har kommit in i en lite annorlunda rytm, nu under semestern. Det blir onekligen så när man spenderar första veckan på fjällens vackra vidder där klockor och tid är fullkomligt obetydligt. Vi har sovit tills vi vaknat, vandrat tills vi varit trötta och ätit när vi varit hungriga. Lyssnat enbart till de där grundläggande behoven vi alla har, utan att behöva ta hänsyn till andra eller tid på dygnet. Och det har varit så väldigt skönt!

Hundarna stormtrivdes – givetvis! Eldar är alltid lycklig över att komma ut på vidderna. Han älskar att stå där på ett blåsigt fjäll och låta vinden vina genom pälsen med ett stort, lyckligt leende. Jag önskar ni kunde se honom så, som den enorma livsnjutare han är. Och Ratchel, ja hon är alltid glad när det vankas äventyr! Det finns en alldeles outsinlig energi i den kroppen. En slags energi som liksom spritter ur varje liten nerv och bara måste ut. Hon må vara världens lugnaste och mest harmoniska lilla varelse när man är hemma, men något sådant finns då rakt inte när man är ute på tur. Full fart ända in i kaklet är det med henne och jag anar nog att jag i framtiden kommer få jobba med att hålla in henne för att hon inte ska ta ut sig för hårt i arbete. 

Vi åkte upp mot Härjedalen tidigt på söndagen den 14:e och var framme i Funäsdalen runt middagstid. Kvällen gick åt att göra oss hemmastadda i den mysiga lilla stugan som var vår för veckan och senare upptäcka vår närmaste omgivning. Så himla bra stugan låg! Åker vi nångång tillbaks skulle jag gärna bo i samma lilla område ute i skogen, omringade av mindre grusvägar och fina MTB-leder i skogen att gå kvällsrundor på. Verkligen ett perfekt läge när man åker iväg med hundarna och särskilt om man, som vi, föredrar att inte ha för mycket folk och rörelse omkring oss. 

Under veckan besökte vi både platser vi tidigare varit på – gamla favoriter som vi tog oss an på nya sätt – och platser som för oss var nya och utmanande. Vi har helt klart lärt oss av våra tidigare misstag (ni vet, man gör ju en del sådana som nybörjare haha) och jag är glad att vi valde att ta det betydligt lugnare den här fjällveckan. Istället för att ha ett totalt fullmatat schema med fokus att försöka hinna med ALLT, hade vi en ganska löst planerad vecka med ett specifikt mål för dagen och massor av utrymme för ändringar, detours eller för att bara kunna ta det lugnt nånstans på en vacker fjälltopp. Vi har också blivit betydligt duktigare på det där med packning och på så vis vandra ganska lätt, vilket faktiskt gör väldigt stor skillnad för vad man orkar. Det är så lätt hänt som nybörjare att man drar med sig alldeles för mycket grejer ut – man vill vara förberedd på allt som kan hända och tar med sig massor av ”bra-att-ha” som aldrig någonsin kommer till användning utan bara släpas runt på. Jag har en ganska stor benägenhet att göra sådant, vilket jag tror har att göra med en känsla av kontroll som jag inte gärna släpper. Inte alltid helt medvetet, men jag kommer på mig själv allt oftare nu när jag börjat förstå den delen av mig på ett nytt sätt efter kraschen och allt arbete med mig själv. 

Det största ”problemet” vi hade under fjällveckan var det faktum att vi blev fullkomligt förföljda (jag överdriver inte det minsta!) av renar vart vi än gick! Under de två tidigare åren har vi givetvis stött på dom, men de har varit kloka nog att gå åt andra hållet när de sett/hört hundarna. Ja, ni som har hundar med stort intresse för vilt vet nog om att det kan låta ganska ordentligt om dom när de går igång på något 😉 I år var det emellertid inte alls några kloka renar vi mötte, utan snarare var de oförskämt närgånga. Kanske tyckte de att Ratchels skrianden lät som en brunstig renko? Jag började faktiskt undra… Nästan varje gång vi satte oss för att vila och njuta av vyerna med en kopp kaffe i handen, inte en ren i sikte, blev vi totalt överrumplade av att det plötsligt stod en ren bara en fyra-fem meter från oss. Hundarna blev såklart som tokiga – och renen bara stod där och stirrade. Ibland kom den närmare. Det är verkligen någonting vi inte är vana vid; vilda djur har liksom en tendens att springa åt andra hållet när de möter oss!

Renarna i sig är både vackra och fascinerande varelser – jag hade gärna spenderat massor av tid bara på att fota dom i sin naturliga miljö – men det blir ju inte riktigt så att man njuter av att ha dom fullt så nära när man har hundar med stort viltintresse med sig. Det blir lite bökigt, liksom. Och man blir lätt lite trött på dom, trots att det ju faktiskt är vi som är där och stör..(!)

Trots det så hade vi fantastiska dagar där vi verkligen njöt av naturen och att få vara ute i friska luften. Vädret var perfekt med sol och växlande molnighet, tempen höll sig under 20 grader hela veckan och kvällarna var svala. En av dagarna var det idel regn, men vi hade ändå beslutat oss för vilodag efter den ansträngande vandringen dagen innan, så det var faktiskt riktigt mysigt att sitta i stugan och titta på film medan hundarna slumrade och regnet smattrade mot rutan. 

Det är faktiskt otroligt tacksamt att resa med både Eldar och Ratchel! Det var inga problem alls att göra sig hemmastadda och komma till ro i den främmande stugan – båda skötte sig helt exemplariskt. De må ha varit galna när det sprang renar runt om oss, men de var verkligen himla duktiga hela veckan. De fick till och med vara ensamma hemma en-två timmar när vi en dag åkte ned på byn för att kika lite i butikerna, vilket de fixade alldeles galant. Eldar har ju inga som helst problem med att vara ensam inomhus, har aldrig haft, men det har aldrig varit självklart att det ska funka så lätt med Ratchel. Vi har varit förberedda på det motsatta för säkerhets skull, plockat bort saker som inte ska tuggas på, börjat med väldigt korta stunder och så vidare, men faktum är att vi inte alls behövt oroa oss. Jag upplever det som att hon känner sig såpass trygg, både generellt och tillsammans med Eldar, att hon är nöjd bara hon får vara med honom. Himla duktig är hon, vår toka. 

Det blir så tydligt på något sätt när man är iväg sådär; att Eldar faktiskt börjat bli riktigt vuxen nu och att Ratchel är en typisk liten unghund, om än betydligt mognare än vad Eldar var i samma ålder. Hon sparar inte på sina krafter det minsta, till skillnad från honom. Allting är spännande (utom svampar – svampar är tydligen jättekonstiga och äckliga att gå på!), hon far än hit, än dit, fort ska det gå och hälften av gångerna glömmer hon öronen hemma. Det är så mycket fysisk energi att det inte går att tömma henne på den riktigt – medan hon mentalt blir trött betydligt snabbare (därav tappar hon också hörseln lite tror jag, orken att koncentrera sig på någon annan). Enda kvälls- och morgonkiss där hon faktiskt tog det ganska lugnt (trav istället för galopp typ) var efter att vi varit ute och vandrat i åtta timmar. Så ja. Ni kan nog tänka er vad som krävs för att trötta ut den här lilla, men kraftfulla tjejen..! 

Eldar kunde många av de korta rastningarna, tidig morgon och sen kväll, lunka där intill mig och liksom stirra på henne och sen mig med oförstående blick när hon for runt som en illbatting. Förstår hon inte att vi ska ut och vandra snart igen? tycktes han tänka – och helt ha glömt bort att han var exakt lika galen i den åldern. Kanske värre i perioder. Själv tog han det lugnt, nosade lite förstrött i mossan och gick inte snabbare än vad som krävdes för att hänga med matte och husse. Fullt medveten om att det inte var den ”riktiga” aktiviteten för dagen. 

Det är spännande på så vis att nu ha en – i princip – fullvuxen herre i hemmet, jämte en ung liten tik. Det blir så tydligt hur Eldar förändras och mognar. Hur han liksom mer och mer börjat anta rollen som den lugna och eftertänksamma, äldre mentorn. Han kanske inte är den skarpaste draghunden därute eller den mest lättsamma kring människor han inte känner väl, men han är en enormt intelligent hund (på gott och ont) vilket kommer fram på många vis i vardagen. Ratchel observerar och lär sig därefter. Jag upplever att jag ytterst sällan behöver lära in vardagsrutinerna aktivt – hon har redan observerat hur Eldar gör och anpassar sig därefter. Och det är det här som är så spännande med henne; hon observerar men gör inte nödvändigtvis exakt detsamma. Hon anpassar sig på det vis hon ser fungerar bäst. Och det viktigaste av allt verkar vara att inte skapa konflikter, vilket är en helt fantastisk egenskap i vardagslivet. Jag ska skriva mer om det någon dag, för det är verkligen häftigt att iaktta och uppleva hennes sätt att så enkelt ta sig an situationer som faktiskt kan vara ganska kritiska egentligen.