Ut på tur, aldrig sur – del 1

Ibland på sin väg genom livet möter man människor som på något vis kommer att påverka ens liv mer än man anar. Det kan vara på gott, det kan vara på ont, men faktum kvarstår; de har en förmåga hjälpa (ibland tvinga) en till personlig utveckling. 

Marlene (Yabasta) har ända sedan vi första gången möttes (ja faktiskt redan innan, genom sin blogg) varit en sådan person. En person som snubblat in i mitt liv och som från första stund tvingat mig att tänka och känna efter. Marlene har dessutom alltid haft en stor förmåga att pusha mig ut ur min så kallade comfort zone. Ibland helt utan att jag märkt av det – andra gånger har det skett med en smärtsam (mm, på riktigt) medvetenhet från min sida. Med hjärtat bultandes i halsgropen och den panikslagna rösten i huvudet skrikandes ”men jag är ju inte redo!”. 

Ett av mina starkaste minnen från den gemensamma resan till Jämtlandsfjällen i påskas bär jag med mig från den dagen Marlene och jag körde tiospann över Harafjället. Ståendes drygt fyra timmar på en och samma släde. Min första körning någonsin med tiospann på släde, tillika min första gång någonsin på en Danler European Open; en lätt tävlingssläde med aktiv styrning istället för den gamla Björkis Tobogan jag är van vid. En upplevelse vill jag lova. 

                                                                                       Marlene

​Hur det än nu är med den saken så lyckades vi på något vis tillsammans lösa problemen som uppstod och rätt som det var fann jag mig ståendes där bakom Marlene, i full färd med att hålla mig kvar på medarna när tiospannet satte av. Jag minns att adrenalinet och stressen från starten satt kvar i min kropp ganska länge efteråt.

                                                                                        Marlene

Allt det här blev jag smärtsamt varse om där jag klängde mig fast som en orangutangbebis. Är man en förhållandevis liten och lätt person (som jag) krävs det, till skillnad från på en lätt sprintsläde likt Marlenes, ganska rejäla viktförflyttningar för att styra en Tobogan rätt i svängarna. Det är ganska ofta som jag behövt stå med båda fötter på ena meden och mer eller mindre hänga med hela kroppen långt ut åt ena hållet för att ta en snäv kurva. Är det inte så snävt och snirkligt, ja då åker man snarare än kör släden. Det är inga problem att stå kvar där – medarna är stabila och jag skulle i princip kunna stå och läsa en bok samtidigt. Kanske till och med sova en stund.

                                                                                     Marlene

​Ni förstår, den här lilla sprintsläden med aktiv styrning krävde så väldigt lite viktfördelning för att svänga att jag hade behövt höra instruktionen “lyft bara på vänstra stortån” för att förstå. En liten millimeter åt höger och Danlern gör en total u-sväng, jag överdriver bara litegrann. Dessutom kunde jag knappt se någonting alls av vägen framför oss då Marlene är nästan en decimeter längre än mig och således utgjordes mitt synfält av hennes ryggtavla och granarna vi svischade förbi på sidorna.

Det är inte helt lätt det där med olika referensramar och att dessutom vara blind. Leder lätt till frustration. På något vis började vi ändå kommunicera såpass att jag började förstå hur mycket eller lite som krävdes av min viktfördelning för att det skulle bli rätt i svängarna och guppen. Vi blev duktigare på att känna in varandra. Jag hade visserligen lite svårt att hålla i handtagen – för korta armar helt enkelt – men försökte så gott jag kunde göra som jag blev tillsagd. Nämligen att hålla i mig i de främre handtagen (för att inte störa Marlenes styrning) men inte stå för nära samtidigt. 

Det går inte att åka på en tävlingssläde med aktiv styrning. Man måste köra. Man måste svänga med både viktfördelning och armkraft. Och man måste ha sträckt lina. Linan fram till hundarna måste vara sträckt. Hela själva svängandet bygger på den centrifugalkraft som spannet orsakar när de flyger framåt i full kraft. Med sträckt lina.

Men spåret sluttade nedåt och släden gled fint. Så fint att den spända stamlinan fram till hundarna började slaka.. Detta är fullständigt normalt. Därför så bromsar man släden lätt. Då sträcks stamlinan upp och styrkraften blir total. Vant förflyttade jag hälen till bromsmattan. Eller det var i alla fall min tanke. Hela foten var dock, till min stora överraskning, fastlåst mellan slädens aluminiumstomme och Nicoles jordnära fötter. Bromsen förblev orörd och släden störtade nu mot granen medan jag kände paniken rusa i kroppen. Granar är hårda. Människor är mjuka. Sparkade jag bort Nicoles fot? Herregud.. Jag har förträngt hur jag gick tillväga för att komma till bromsmattan till slut..
                                                                                                                        
​                                                                                      Marlene

Jag visste att Nicole aldrig skulle gå med på att köra. Jag var tvungen att lura henne. Vi stannade och jag sprang fram för att räta ut lite trassel. ”Stå med båda fötterna på bromsen!”. Hon blev lydigt kvar vid släden. Hundarna var fortfarande heta, vi hade bara kört några kilometer. På några sekunder hade linorna rätat ut sig och hundarna var mer än klara för att springa vidare. ”Släpp nu lite på bromsen, Nicole! Bara lite, jag hoppar på släden i farten!” Det funkade. Jag hoppade upp på släden bakom Nicole och innan hon visste ordet av så var det hon som körde. 
                                                                                                                                 
                                                                                       Marlene

Jo, det hör väl till att jag har alltid haft lite svårt att lita och tro på min egna förmåga. Där och då inte minst. Och det kändes verkligen fruktansvärt jobbigt; jag hade så väldigt fullt upp med alla katastroftankar i huvudet att det krävdes en helt enorm kraftansträngning för att försöka fokusera på uppgiften. Men så småningom började det släppa; jag började mer och mer förstå slädens styrning och, nu när jag faktiskt kunde se vägen, de mycket små rörelserna som krävdes för att klara svängarna och de större lyften av slädens nos för att ta de otaliga guppen i skoterspåren. Framförallt kunde jag efter en stund ta in känslan av trygghet; Marlene stod ju bakom. Hon skulle inte låta mig göra något som var helt åt skogen. Hon skulle leda mig igenom det här, lugnt och pedagogiskt, som hon ju alltid gör. Trodde jag.

                                                                                       Marlene

​Det varade inte länge…

Plötsligt guppade släden till rejält och samtidigt skar medarna fast i snön. Släden började kantra! Marlene gallskrek om panik och broms, jag skrek ilsket tillbaks att inget tog alltmedan jag frenetiskt försökte få stopp på oss. Kunde hon inte se det!? Vi trampade fel, snubblade över medarna och försökte med adrenalinet susandes i öronen hålla oss kvar på släden. Vi hade tappat kontrollen! Släden åkte nu bara på ena meden och balansen var som bortblåst. Hundarna gick upp i fart. 

Det var då vi fick syn på bäcken…