Överallt finns du

Jag väntar fortfarande på dig varje morgon när jag ligger i vår säng. På ditt lilla, ivriga ansikte i dörren och din bestämda tass i mitt ansikte. Det känns så tomt att inte bli väckt av dig längre. Jag vet jag ofta grälade kärleksfullt på dig när du hårdhänt tvingade upp mig i tidiga morgontimmar – men jag hade aldrig velat ha det annorlunda. 

Jag serverar fortfarande din mat varje dag, innan insikten kommer som ett knytnävsslag i magen. Vänder mig om för att förvänta mig se dig ligga där vid bordet i väntan på din högt älskade frukost som du tre sekunder senare kommer kasta dig över, innan jag minns. Det sitter i ryggmärgen. Rutinerna. Alla de där små självklara sakerna jag aldrig någonsin reflekterat över innan. 

Jag kommer på mig själv med att ropa på dig när jag kallar in de andra. Jag säger fel namn. Plockar fram fel saker och står där handfallen. Varför kommer du inte? Du som alltid har så bråttom till mig? Jag kan inte hjälpa förvirringen jag känner när jag inte har dig trampandes runt mina fötter så jag nästan snubblar över dig. Kan inte hjälpa att jag kommer av mig när du inte nästan fäller mig när jag öppnar dörren, för du är så ivrig att komma iväg. Jag rår inte över att jag med blicken letar efter dig när vi vandrar i urskogen. Förväntar mig att du ska komma dundrandes över bergsknallarna bland den vita mossan. Men du kommer aldrig. Och det bränner i bröstet när jag återigen minns. När jag inser du aldrig mer kommer galoppera mig till mötes bland granarna med ditt stora leende.

Jag går till soffan om kvällarna för att kyssa dig godnatt, så som jag alltid gjort, för att inte finna dig där. För att stå där handfallen i de där smärtsamma sekunderna innan jag minns du är borta. Innan jag minns du aldrig mer kommer ligga där ihopkurad med högertassen över ansiktet efter att ha bäddat bland filtarna med minutiös noggrannhet. Och jag går sönder. Jag går sönder och undrar vart du är. För vem ska nu krypa intill mig när ångesten river, med en fuktig nos i min halsgrop och en bestämd tass mot min kind?

Jag kan inte förmå mig till att städa undan efter dig. Inte ens de trasiga bitarna från fällen du älskade att slita i bitar när du var uttråkad. Förmår inte plocka bort din matskål, dina tillskott eller selar. Eller handledskyddet som fortfarande ligger på tv-bänken och skvallrar om dina senaste galenskaper i skogen. Hur ska jag kunna plocka bort det som minner om dig?

Älskade vän, du fattas mig. Och jag är så fruktansvärt rädd att glömma.