Vi bor ihop oss

Dagarna går och vi blir allt mer vana vid varandra, allihopa. Det märks på både tvåbenta och fyrbenta att vi börjat sova lite bättre, mer kvalitativt liksom och att det gör mycket för dagsformen. Vi börjar hitta rutiner som passar oss och hundarna känns mer och med synkade för varje dag som går. Sådana saker märks väldigt tydligt på Eldar och hur han liksom blir mer och mer okej med att släppa Ratchel innanför sin stora personliga sfär även när det inte leks och busas. Ratchel är såklart överlycklig; oj så förtjust hon är i honom, svansar efter och söker kontakt hela tiden. Känner man inte Eldar väldigt väl, spenderar man inte väldigt mycket tid med honom, så ser man kanske aldrig riktigt de här nyanserna. Men i mina ögon syns dom tydligt. Jag kan känna hur hans sinnesstämning förändras och hur han blir mer avslappnad för varje dag. Och jag tror att det gör mycket för honom också att han får regelbundna ”pauser” varje dag där jag ser till att han får komma undan en liten stund och vila ostört och på så sätt bearbeta alla intryck ordentligt. På så vis fungerar han och jag väldigt lika.

Det märks även på Smella att hon börjar se Ratchel mer och mer som en naturlig del av flocken. Hennes behov av att sätta gränser och uppfostra blir allt mindre, hennes signaler blir mer subtila och mjukare. Hon tar det lugnare och känner inte lika stort behov av att hålla konstant koll på nykomlingen när hon busar runt. Det är väldigt intressant det där med hur dynamiken i en flock förändras när den utökas. Det händer saker hela tiden och spenderar man mycket tid med att på lite avstånd iaktta hundarna interagera, så ser man hur relationerna etableras, växer och förändras. Jag kan sitta i timmar och observera våra tre tillsammans. Även när man tror att ingenting händer eller sägs, så pågår där en massa saker i deras kommunikation. Och jag önskar jag hade förmåga att uppfatta allt, men jag vet inte om det ens är möjligt för en människa.

Ratchel fortsätter att nästla sig in i våra hjärtan. Vilken guldklimp hon är! Hon är så otroligt enkel att leva med. Det spelar liksom inte riktigt någon roll vad det gäller, hon tar det mesta med ro och är fenomenalt lyhörd både för mig/oss och de andra hundarna. Igår när vi satt och myste på kvällen hade jag plockat med mig klotången, i träningssyfte. När jag har en hund som Eldar – där hantering varit en stor utmaning från dag ett och något som jobbats otaliga timmar med för att få det att fungera – så känns det oerhört viktigt för mig att lägga krut på hantering med de hundar som kommer in i familjen. Det är jätteviktigt för mig att de ska känna sig bekväma och att där ska finnas ett ömsesidigt förtroende. Jag lägger tid på att pilla på tassar, titta på tänder, undersöka öron och päls, handdukstorka och så vidare. Igår testade jag således att klippa någon klo på Ratchel – och hon tog det med en axelryckning (om hundar nu ryckte på axlarna) så jag klippte en till. Och snart hade jag kommit igenom båda framtassar och hennes största reaktion var att nosa på klotången och busigt försöka sno den när jag lade den ifrån mig. Älskade lilla hund! Hon upphör inte att förvåna mig.