En vecka i canicrossens tecken

Den här veckan har jag äntligen kommit ut på lite springturer med hundarna igen. Det har varit ett par veckor nu det senaste som präglats av långdragna dunderförkylningar och en envis halsinfektion, vilket givetvis leder till att där inte blivit någon träning alls för min del. På nästan en månad. Herregud som jag klättrat på väggarna emellanåt! Särskilt när temperaturerna inte riktigt tillåtit ordentligt drag med cykel (dvs längre distanser och högre hastigheter) och hundarna verkligen behövt få jobba fysiskt. Vi är ju någonstans där på säsongen nu då vi hamnar mitt emellan draget och simningen. För Eldars del är det helt okej, han är rätt nöjd ändå och är duktig på att hitta på sätt att tillfredställa sina behov på, men jag märker på Smella hur hon bygger upp så mycket överskottsenergi att hon nästan exploderar. Hon är som en galen kanonkula i kopplet på promenader och hon letar ständigt efter saker att tugga sönder i frustration. Jag har försökt kompensera litegrann och tillgodose det beteendebehov hon har av att tugga och slita genom att ge henne ben med jämna mellanrum. Det hjälper för det mesta, även om det aldrig någonsin ersätter hennes behov av att arbeta. Hon är inte typen som är riktigt hundra procent nöjd med ”bara” en promenad och särskilt inte nu när hon måste gå i koppel under våren, sin ålder till trots. Så ja, herregud så glad jag är att äntligen känna mig såpass kry att jag fysiskt klarar av att vara aktiv på riktigt igen!

Den här veckan tog jag upp min löpning och har såklart passat på att ta med mig hundarna. Granne Lollo har sprungit med oss (och med Smella) vilket har gjort det extra trevligt. Det är så väldigt mycket lättare att motivera mig själv till att springa – och att fokusera på RÄTT saker – när jag har hundarna framför. Inte bara för att det rent fysiskt är himla skönt att få draghjälpen framåt och jag får en bättre löpteknik när jag springer med hundarna, utan också för att jag istället för att hamna i ett negativt tänk där jag fokuserar på hur jobbigt allt är och hur det värker både här och där, kan fokusera på att ge hundarna eventuella kommandon eller titta på hur dom rör sig eller tänka att jag måste hålla tempot för att dom ska få sin del av träningen med. Och det gör susen för min utveckling i löpningen! Och ju bättre jag blir – desto bättre för hundarna = WIN-WIN! 
Det blir nu inte så jättelånga rundor, men tre pass på drygt 4 kilometer vardera har vi sprungit i alla fall. Det är inte en helt tokig start för mig efter sjukperioden. Och det är så skönt att se hundarna (läs kruttanten Smella) betydligt mer tillfreds. 

Idag var Eldar dessutom på sitt mest samarbetsvilliga humör, så jag passade på att ge honom en ordentlig omgång med borstarna. Det var verkligen välbehövligt! Eldar är inte jätteförtjust i att bli borstad; han tillåter det högst motvilligt men försöker sticka så fort jag närmar mig bakdelen eller ”kragen”. Givetvis är det också de ställena som har absolut tjockast och mest päls i behov av borstning. Jag insåg för något år sedan att det handlar om att han nog är ganska håröm. Jag vet inte varför man inte nämner det här alls när man pratar om hundar som ogillar borstning, men egentligen är det ju verkligen inget konstigt med det. Dessutom funkar det med högsta sannolikhet som med hårömma människor; ju ovanligare det är att håret borstas igenom ordentligt, desto vanligare är det att det ömmar och fortsätter ömma. Nåväl, idag blev det en ordentlig borstning. Päls över hela gräsmattan och äntligen fick jag komma igenom de extremt tjocka sjoken av päls på baksidan av Eldars lår! Det har nog aldrig gått så smidigt att borsta honom som idag; med honom uppe på en kabeltrumma och små foderkulor utspridda på hela ytan. Medan han nöjt mumsade på en liten lunch efter springturen, fick jag borsta igenom honom i godan ro. Perfekt! Ska göra på precis samma sätt nästa gång har jag bestämt mig för. 

Varför komplicera saker när man kan göra det så himla enkelt?