Fyrbent gäst
Det är också otroligt spännande att iaktta min egna lilla flock när man passar en hund de inte träffat tidigare. Nu är det väldigt sällan jag gör det – jag är oerhört selektiv med vilken individ jag tar hem och säger inte ja i första taget. För en tid sedan passade vi en ung foxterrier, en riktig liten spjuver men tillräckligt ung för att jag skulle vara säker på att mina hundar skulle se honom som en valp fortfarande. Nu är foxterriers inte dom största hundarna, så av säkerhetsskäl valde jag att inte ha dom lösa ihop. Men faktum är att den helgen gick väldigt bra. Efter det första kaoset lagt sig, det som ofta är i början när hundarna blir sådär våldsamt medvetna om att det är en ny hund med mig hem, ja då var det faktiskt riktigt lugnt härhemma. Det gick faktiskt så bra att jag idag känner mig ganska trygg med att ta hem nya hundar på passning, så länge jag väljer ut rätt individer.
Väl hemma igen testade jag att släppa ihop dom lösa efter promenaden, något jag faktiskt ganska sällan gör. Smella och Nisse nosade av varandra ordentligt, men Smella tröttnade lika snabbt och ville bara in i huset. Eldar däremot var tydligt jätteförtjust (jag tror att han tyckte kastrerade Nisse luktade lite spännande) och gjorde sina allra valpigaste och snällaste lekinviter. En hel kaskad av inviter fyrades av, men inte fick han napp inte. Nisse tyckte bestämt att Eldar var för läskig och skällde mest på honom. Eldar var så otroligt duktig. Han var otroligt lyhörd för Nisse och gav honom gång på gång utrymme. Efter en kort stund insåg han nog att det inte skulle bli någon lek, så han valde att göra Smella sällskap inne istället. Och i den stilen har det fortsatt. Inte särskilt händelserikt alls, men satan i gatan så stolt och imponerad jag är över Eldar idag. Inomhus har han varit totalt kolugnt och legat och vilat, trots att Nisse rört sig fritt i huset. Jag har kanske aldrig sett honom så otroligt lugn tidigare, med en såpass främmande hund i huset… Och jag inser återigen att jag inte ger min knasiga grabb tillräckligt med cred – eller förtroende – i sådanahär situationer. Trots att han ju motbevisar mig hela tiden. Ni vet hur man pratar om att vi hussar/mattar med sk ”problemhundar” (som jag ogillar det ordet!) blir liksom medberoende? Hur vi många gånger bär med oss MER negativa känslor och traumatiska men än vad kanske hundarna egentligen gör? Jag har länge varit medveten om att jag bär på mycket sådant, men jag tror att det är först NU jag börjar förstå vidden av det. Av hur mycket det har påverkat mig på sätt jag inte ens tänkt på tidigare.
Det får en att tänka till… Det där när ens hund visar på större utveckling i en sånhär situation än en själv.