Om längtan

För varje dag som går nu kommer vi närmare dagen D. Dagen då vi hämtar hem vår nya familjemedlem, Rachel som hon kallas. Vi (ja, mest jag då – Erik är ju lite mer av den fåordiga sorten) pratar väldigt mycket om henne nu. Nu när det verkligen är på riktigt allting. Jag tror att jag inte alltid vågar göra det innan allting är riktigt på riktigt, prata högt om mina drömmar och förhoppningar. Det är väl av rädsla för att bli besviken, kan jag tro. Men nu finns hon där. I varje tanke, i varje samtal och i varje mental bild över framtiden. Och i de dagliga rapporterna från Lisa och Leif, som förgyller mina dagar.

Ni vet hur man brukar säga att blivande mödrar behöver tid att förbereda sig inför vad som komma skall? Att de börjar “bygga bo”? Man ställer i ordning det kommande barnets rum, väljer färg till väggar, köper kläder, tittar på tusentals namnförslag, drömmer om en framtid tillsammans… Jag tror att där är otroligt många utav oss hund-/djurmänniskor därute som är precis likadana i det avseendet. Jag är det. Jag fantiserar, funderar, spinner drömmar och börjar förbereda mig både praktiskt och mentalt för ankomsten av min nya familjemedlem. Det upptar enorma mängder av min tid, allt det där. Är en ständigt pågående process där i inuti mitt huvud – och i mitt hjärta. Mitt hjärta kanske kan liknas vid det där barnrummet som ställs i ordning och dekoreras, för att så småningom flyttas in i. Även om det i just det här fallet råkade bli ett tidigare inflyttningsdatum och hon plötsligt stod där mitt i hjärterummet och sade “Nu är jag här, jag har tänkt stanna så vänj dig vid det”. 

I söndags spenderade jag och Erik dagen med att pyssla i hundgården; vi byggde ännu en mysig koja/utkiksplats och gjorde fint. Alltmedan Eldar och Smella förnöjt låg och solade i trädgården, medan de iakttog oss hålla på därinne i hundgården. Alltmedan vi fixade och donade kom jag på mig själv med att undra hur Rachel skulle trivas, vad hon skulle tycka. Om kojan och hundgården. Om huset. Om de andra hundarna. OSS. 

Jag längtar så innerligt efter henne nu. 

Mina närmaste vänner och familjen – de som verkligen fattar MIG och själva kärnan i mig – gläds och längtar ikapp med mig. De hör av sig med frågor och tankar, skriver de längtar och räknar dagarna tills de får lära känna deras nya vän. Madde skriver hon längtar efter sitt syskonbarn; det är ju just det hon alltid varit här i vår familj. Hundarnas moster. Eldars favorit. Dom där små sakerna betyder oerhört mycket för mig. För jag vet att alla inte kommer vara lika förstående som mina närmaste är. Att det kommer sticka i ögon och säkert snackas när vår tredje hund är här. Och jag vet med mig jag kommer att lära mig än fler läxor med tiden; om människor och om mig själv. Att jag kommer komma till punkter där jag väljer bort, för att välja det som är rätt för mig. Att det kommer bjuda på en enorm utveckling, men säkert inte alltid en helt smärtfri sådan. Det är sällan helt smärtfritt med en person som jag; en sådan som känner allting väldigt starkt, vare sig det är glädje eller sorg. 

Men jag är redo nu. Och varje fiber i mig värker av längtan och visshet om att jag är ett steg närmare en av mina stora drömmar.