Idag vaknade jag av att solens mjuka sken värmde mitt ansikte. Det finns få uppvaknanden som fyller bröstet med en sådan genuin värme, glädje och RO som att vakna just på det sättet. I samma ögonblick som jag antar att dom hörde mig, hörde jag hundarna vakna till ute i vardagsrummet. Ljudet av Smella som sträcker sig noggrant och hennes små tassar mot trägolvet när hon trippar bort till sovrummet för att få sig lite uppmärksamhet. Eldar är mer typen som kommer och tittar in genom dörren. Försäkrar sig om att man är vaken och har sett honom, innan han vänder på klacken och rör sig mot ytterdörren.
Det händer någonting med mig varje vår. Jag tinar upp, i takt med marken och växterna omkring mig. Vaknar till liv för varje nytt vårtecken som kommer och till det fantastiska ljudet av fågelsång. Jag älskar vintern – den riktiga vintern vi sällan har här där vi bor – men det är en kärlek som inte alltid funnits där. En kärlek som har med mina hundar att göra. Utan hundarna hade jag troligtvis inte ens bott kvar i den här delen av världen. Men det är våren som är den tid på året jag älskar allra mest – och alltid har gjort. Jag älskar att bevittna jorden vakna till liv efter den långa dvalan. Se de första små knopparna kämpa sig fram mot frosten, som alltid tvingar ge med sig till slut. Brukar tänka det finns en enorm styrka i våren, som tvingar undan allt det där kalla. Hur ljuset slutligen vinner över mörkret. Kanske är det inte så konstigt att vår på många vis är synonymt med kärlek? Och kanske inte heller så konstigt att den känns så magisk?
Våren är magisk för mig. Och den mest magiska våren av dom alla var nog våren 2013 – när Eldar tog mitt hjärta med storm och i mars flyttade hem till oss.
I morse gick jag upp, slog upp en kopp nybryggt kaffe och satte mig i solen på trappen tillsammans med hundarna. Tätt tillsammans lyssnade vi på fåglarna, på hackspetten som idag gjorde sig hörd för första gången i år, tittade på talgoxarna som rörde sig runt dammen och vi njöt av att bara sitta där. Av att bara få vara. Det är just de här stunderna jag saknar absolut mest när jag börjat jobba igen. De långsamma och kravlösa morgnarna med hundarna. Den känslan av total harmoni och ro i kropp och sinne. Känslan jag känner när jag befinner mig i den där bubblan tillsammans med hundarna, som är så otroligt essentiell för mitt välmående.
Eldar var väldigt närhetssökande. Befann sig hela tiden tätt intill mig, borrade ned huvudet mot mitt bröst och vi liksom andades ur samma lungor. Den kärlek som väller upp inom mig i ett sådant ögonblick är så överväldigande ibland att jag kommer på mig själv med att hålla andan. Vill liksom inte spräcka bubblan.
En ganska talande bild för hur jag och Eldar brukade spendera våra morgnar under de lite varmare månaderna när vi fortfarande bodde inne i stan. Han har alltid varit en Ferdinand. Och jag med.
Och där i bubblan var vi, hundarna och jag i två timmars tid. Erik och ännu en kopp kaffe gjorde oss sällskap så småningom. Vi ordnade frukost åt hundarna och såg på medan de jobbade för att få i sig den. Och så sakteliga började vi resa oss upp och fundera över vad det skulle bli av dagen. En dag som nog kommer att fortsätta vara ganska kravlös och fri från måsten. Där vi låter lusten styra. Jag tror det blir en långpromenad i urskogen och kanske varsitt spår för hundarna. Om en stund.
Och jag önskar att varje morgon kunde vara just som den här, i resten av mitt liv.