Till vänster; Charlie & Philip med Gunne, Lizzie och Youkon. Och så har ni oss till höger – Smella i knät på Erik och så Eldar.
Det har inte varit helt lätt att få till den här säsongen; dragdejterna med Charlie och de andra. Förra säsongen hade vi hunnit ses betydligt fler gånger såhär dags på året, men i år har det varit svårt att få våra scheman att stämma överens. Vi har varken hunnit med att dra eller ses särskilt mycket på sistone och jag har verkligen saknat våra fina vänner – människor som hundar. Så i veckan när det äntligen sattes ett datum och en tid för en dragträff var jag tokglad. Tanken var att även Alexandra skulle följa med med Blossom och Lusse, men så blev det tråkigt nog inte. Vilken tur då att det är så mycket kvar av säsongen!
Idag var vår andra dragrunda den här säsongen på över milen. Det har ju varit lite svårt att få till längre rundor hittills då temperaturerna inte riktigt varit på vår sida – något som påverkat Eldar tydligt. Men vi har äntligen börjat vakna upp till rimfrost och minusgrader nu! Idag var faktiskt första morgonen då det låg på minus hela förmiddagen och det märktes SÅ tydligt på hundarna. Strax innan vi skulle iväg på morgonen upptäckte Erik att hans cykel inte hade någon luft i ena däcket och trots att han försökte ordna det så gick det inte, så vi plockade med oss kicken till honom och Eldar istället. Något som blir bra mycket tyngre för Eldar att jobba framför och särskilt då det inte är fullt lika lätt för Erik att avlasta honom, som när man sitter på en vanlig cykel.
Idag var jag faktiskt både stolt och imponerad över hur Eldar kämpade på även när det började kännas riktigt tungt och motigt. I vanliga fall är det i sådana lägen som han slutar jobba och bara travar med slak lina. Idag kämpade han verkligen. Tog liksom nya tag. Och han klarade av hund- och hästmöten så väldigt fint! Verkligen en guldstjärna i kanten – för det är ingen självklarhet med Eldar att han inte ska reagera på störningar. Vi fick hålla nere farten lite mot slutet och stanna ett par gånger för hans skull och vattna, men han sprang hela tiden. Det märks att Eldar är den i gänget som fortfarande påverkas lite av temperaturen. Smella å andra sidan ville knappt dricka alls – och drack endast för att jag propsade på det vid sista vattningen. Annars var hon riktigt snabb och het idag. Jobbade som alltid fokuserat och med driv i steget, men kändes verkligen outtröttlig just idag.
Sötaste Gunne (som tidigare bodde med Marlene i Yabasta-flocken) och en höglöpande Lizzie
Hittills den här säsongen har Smella känts väldigt stark. Hon har inte markerat eller indikerat det minsta på att ömma i handlederna, ens när jag klämt, känt och böjt. Något jag varit mycket flitig med att hålla ett öga på, även efter de promenader där hon sprungit lös i skog och terräng (hon tar det ju sällan lugnt om vi säger så). Om det kanske berott just på temperaturerna och att vägarna således varit relativt mjuka att springa på samt att vi ju faktiskt blivit tvungna att hålla nere distansen, det vet jag egentligen inte, men idag funderade jag en del över det. Smella sprang väldigt fint och jämnt – rörde sig inte alls avvikande på något sätt (vilket hon gör om hon ömmar – och vid minsta tecken på det avslutar jag) – men däremot märkte jag att hon kände en aning obehag när jag lyfte för att titta på tassarna och kände igenom henne efter dragrundan. Har med jämna mellanrum känt och klämt på henne nu under dagen och en-två timmar efter vi var hemma så verkade hon inte ömma det minsta alls längre. Valde att inte ge henne någonting smärtstillande, för hon verkade inte på något sätt påverkad eller obekväm med att springa och röra på sig på tomten sen. Men jag blir såklart ändå fundersam, för det sista jag vill är att pressa henne hårdare än vad hon håller för eller mår bra av – vilket jag alltid har i bakhuvudet. Det är inte helt svartvitt det där med en hund som börjar bli till åren. När lägger man av? Vart drar man gränsen? Med Smella är det en ständig avvägning mellan hennes mycket starka och tydliga behov av att röra på sig och jobba – ordentligt – och hennes kropps hållbarhet. Jag har mer och mer börjat fundera på det där, på vad som egentligen är mest rätt för henne och över hur jag på bästa sätt ser till att tillgodose hennes behov som en åldrande hund. För det är faktiskt det enda som indikerar på att den här damen inte är en ungdom längre; hennes allt gråare nos och det faktum att hennes leder behöver lite mer omsorg, att hon liksom är aningen stel om hon legat ned länge och ska resa sig, och att jag behöver vara extra noga med vad hon får i sig. För annars har hon tusenfalt mer energi än Eldar – och kräver faktiskt mer stimulans än honom, särskilt fysiskt. Hon återhämtar sig dessutom betydligt snabbare än honom, sin ålder till trots. Vi har ju inte en tanke på att tävla i dagsläget och drar ju faktiskt bara för att det är fantastiskt roligt – och för hundarnas skull. Alltså på motions-/hobbynivå. Så när är det dags att börja trappa ned ytterligare? När är det dags att lägga ned helt med en äldre hund?
Hur gör ni andra med era åldrande hundar? När bestämmer ni er för att det är dags att lägga ned med saker som tex drag?
No Comments
Johanna Lekhammar
Har ju aldrig haft en så pass gammal draghund, men har haft lite problem med Amy, som ett par gånger visat på smärta i ryggen. Det är verkligen svårt att veta… de kan ju inte prata med en liksom. Gäller ju bara att vara lyhörd och försöka se de små små tecknen.
Fina Smella!
Helen Wibom
Har du varit hos en fysioterapeut nångång? 🙂 det finns en fantastiskt duktig i Sundbyberg, hundpoolen. Hon är riktigt på de hon gör och är för mig ett väldigt bra bollplank för mina tankar. Kanske att alltid ge tillskott också? Jag tycker att glucosamin, nyponpulver och msm är en jättebra kombo!
Jag tänker på något vis att det mentala är lika viktigt som det fysiska för en hund. Om hunden vill aktiveras fysiskt kommer den må dålig mentalt av att inte få göra det, även vid skada.
Jag har aldrig haft en så gammal hund men jag har haft en artroshund. Och det är ju lite som att ha en gammal hund då i hur jag tänkte med henne. För henne var det absolut viktigt med aktivering. Jag valde att ta den vägen att vi kötta på tills den dagen det inte går längre. I perioder när hon hade ondare så fick vi rehaba en del och mest aktivera med simning i pool. Så jag valde att göra så.. ? men det gäller väl att komma på hur man själv vill göra när det kommer till förslitningar.
Therese
Jeg tenker det kommer litt an på hunden. Noen hunder stortrives som pensjonister og liker å rusle rolige båndturer eller sulle rundt løs og ligge på sofaen og kose seg. Sånne hunder er det greit å pensjonere fra drag når de begynner å bli gamle for å spare leddene deres. Men så har du sånne hunder som lever for å jobbe. Det er drag som er deres største glede i livet. Disse hundene ser jeg ingen grunn til å begrense før de faktisk har vondt. Kanskje får de ett litt kortere liv, men de får det livet de elsker helt til siste slutt 🙂