Älskade höst

Det känns verkligen nu. Hösten är här med sin färgprakt och polarhundsvänliga temperaturer. Den har varit på väg ett tag nu, har känt kylan komma smygandes med vindarna trots att solen skinit och förnummit doften av svamp och förmultnande löv i skogen. Det är en trösterik känsla som fyller mig varje höst. En känsla av nystart, som jag antar hänger kvar från tiden man levde efter skolårets terminer. Men jag tycker om känslan. 

För hunderiet innebär de nya, kyligare graderna att vår dragsäsong äntligen tagit fart igen. Vi är inne på vår andra, mer regelbundna träningsvecka och även fast hundarna vilat mycket under just denna sommar så känns det som att de är i hyfsat god form. Smella jobbar som vanligt på bra, som den arbetsmyra hon är, medan Eldar precis som vanligt har sina dagar där intresset för att jobba ibland är lite mindre. Han springer med ändå och har ju heller inga problem i världen att hålla jämna steg med Smella. Han småjoggar med huvudet i det blå jämte henne och jag tänker att det får vara lite så nu med honom. Vet med mig att saker brukar falla på plats så småningom, särskilt när vi börjar komma ut tillsammans med Charlie och gänget igen. Eldar är en hund som alltid tycks komma tillrätta i träningen en bit in i säsongen och framförallt på något längre distanser. Som om de första veckorna är någon form av uppvärmning för honom bara. Han är typen som gör det han ska, men inte det minsta mer om han inte måste. Det vill säga – han springer för att jag ber honom springa. Och det är faktiskt helt okej, jag förväntar mig inte mer av hans dragskalle just nu. Jag är glad så länge han lyssnar på kommandon och har kul när han springer – och det har han ju. Även om han inte drar lika aktivt som alla gånger. 

Igår fick han faktiskt ändå en stjärna i kanten när vi var ute med cykeln. På sista lilla biten hem, en bit som går längs en liten stig i skogsdungen intill vårt hus, fick vi nämligen ett plötsligt möte med Sam. Sam är en av hundarna som bor i området, en hund jag tidigare skrivit lite om, och som själv har väldigt jobbigt med hundmöten. Av den anledningen reagerar han och Eldar ofta väldigt starkt på varandra. Jag var säker på att det skulle vara fallet även igår förmiddag, men faktum är att när jag klev av cykeln, höll in hundarna och bad dom vända om och ta vänster rätt upp i skogen (tänkte jag kunde dra nytta av att hundarna var i ”arbete” och att det var lättare att släppa förbi Sam och matten än tvärtom) så gjorde båda hundarna det utan att så mycket som blinka ens. Eldar låste sig inte, ljudade inte och faktum är att han inte ens spände mer än precis vid första anblicken av det mötande ekipaget. Ovanligt när vi hamnar så nära Sam utan förvarning och jag blev så stolt och glad att jag tjoade och tjimmade och berömde honom lyckligt där vi stod uppe i skogen. Det är så fint det där att de förvånar en så ibland!

Just nu tar hundarna en tupplur efter maten och lite senare ikväll blir det en kort dragtur igen. Den här gången stannar jag och min lårkaka hemma (mhm, glömde jag säga att jag också gjorde säsongens första vurpa igår när framdäcket tvärt fastnade i leran? haha..) och pysslar lite, medan Erik tar hundarna. Är lyckligt lottad som har en karl som tycker det är (nästan) lika kul som jag att sticka iväg på dragträningar.