Att hitta rätt känsla

Eldar fortsätter att förvåna mig. Det händer så mycket med grabben som jag förundras över. Medan han på vissa plan varit kaosigare än vanligt (tex. dragstarter dom senaste gångerna) har han varit förvånansvärt cool i situationer där han för ett par månader sedan lätt hade gått upp i stress och känt sig trängd. Kloklippningen till exempel. Eldars känsla och attityd inför det förändras till det bättre för varje gång. Det börjar faktiskt bli riktigt lätt att ta sig igenom alla tassarna snabbt. Så lätt att jag nog faktiskt tycker Smella är den svårare av dom att klippa på – vilket säger en del med tanke på att Smella är en av de mest okomplicerade hundarna jag mött. Hon är inte förtjust i klippningen, men hon går med på det för att hon hyser ett stort förtroende för sina människor. Hon finner sig i det utan att bråka, men kan ibland rycka tillbaks tassar och vara tydligt obekväm i det hela om man ser till hela kroppsspråket. Vi tar oss igenom det snabbt och smärtfritt, med mycket kel och beröm när hon slappnar av. Men i förlängningen vill jag verkligen försöka hjälpa henne fram till en lite mer positiv känsla inför det hela. 

För mig är det jätteviktigt med rätt känsla! Det känns viktigt för mig att veta att mina hundar känner sig trygga och bekväma när jag försätter dom i situationer de utan en människas inverkan inte skulle välja att vara i. Det är såklart jätteviktigt och nödvändigt om man har en hund som Eldar, som agerar utåt. Men jag har en känsla av att det lätt ”glöms bort” eller tas för givet när man har att göra med en hund som är medgörlig och inte ”öppet” visar sitt stora missnöje. Och så vill jag inte ha det. Jag föredrar faktiskt att ha det som med Eldar, även om det varit väldigt svårt på vägen. Men känslan är trevligare. Jag upplever det som att han verkligen vet att han har kontroll på situationen och därför också kan slappna av i vetskapen om att han blir lyssnad på om han har något att säga. Baktassarna klipps på en millisekund utan att han blinkar ens och framtassarna, som alltid varit betydligt krångligare, får jag plötsligt hålla ordentligt och klippa utan att de rycks undan. Inga pauser är längre nödvändiga. Och för varje gång behövs mindre och mindre godis. Vi har det alltid där, erbjuder det, men Eldar har inte samma behov av att få gotte vare sig som distraktion för att inte låsa sig vid att klorna klipps eller som belöning. Det räcker ofta långt att bara prata och berömma honom socialt nu. Det är en fantastisk känsla att få klippa igenom hans klor sådär lätt och problemfritt. Särskilt när man tänker tillbaks på den unghund som blev hemskt trängd och utåtagerande när man tog fram tång och skulle hålla hans tass. Som sprattlade som en galen fisk, nafsade hejvilt omkring sig, skrek i ren panik och bara ville bort, bort, bort från en.

För en tid sedan var det en hundbloggerska som skrev om hur hon fått en stor AHA-upplevelse av träningsfilosofin som kallas ”Power of choice”. Och jag, som alltid tycker sådant är intressant att titta närmare på, kollade genast upp det och insåg att det ju faktiskt är precis så jag har tänkt och jobbat i mitt sätt att träna hantering med Eldar. Har bara inte varit påläst i frågan utan gått på känn när jag lade om mitt sätt att hantera Eldar. Det är just precis det ”power-of-choice-tänket” som inneburit den vändpunkt som blivit till så enorma framsteg för oss. Nu påbörjas arbetet med att förändra även Smellas känsla inför sådant hon är obekväm med.