Vemdalen – om att finna lugnet

Det har gått några dagar sedan vi kom hem från Vemdalen nu. Sakta men säkert börjar min kropp återgå till det läge den faktiskt varit i senaste halvåret – dvs en mindre rolig kropp – och det är inte utan att jag börjar fundera över hur vårt sätt att leva idag verkligen påverkar kroppen in i detalj. Men trots att jag nu återigen börjar känna av alla fysiska och psykiska problem som kommer med utmattningen,  allt det där som kommer tillbaks när ruset börjat lägga sig, så är jag oändligt lycklig och tacksam över de dagar vi spenderade i Vemdalen. Över den energi och det lugn jag kände när jag befann mig däruppe på det snötäckta fjället som glittrade i solen. Med handen på hjärtat önskar jag att det är så mitt liv ser ut betydligt oftare i framtiden. 

Vi åkte i fredags förra veckan tillsammans med Charlie och Philip med hundar. Även Helena och Jonas med hundar anslöt sig under fredagen, även om de tråkigt nog inte blev kvar mer än den natten på grund av sjukdom. Vi hade fått låna Jannes (Smellas gammelhusse) hus en bit från fjället och under fredagskvällen gick vi runt och ordnade det praktiska; sätta på värme och vatten, gå upptäckarfärd, laga mat, planera och så givetvis ta hand om hundarna. Lyckliga hundar var det som upptäckte det rymliga rasthägnet och de hundgårdar som fanns. Smella var alldeles tokig! Svansen gick som en propeller och hon gnydde sådär exalterat som bara hon kan. Hade så bråttom in i hundgårdarna och huset att jag fick svårt att hänga med. Misstänker att hon nog varit där förr 😉 

Den kvällen när jag tog sista kvällskissen med hundarna kände jag ett lugn jag inte känt på väldigt länge. För första gången på ett halvår kunde jag föra den där inre dialogen som blir så svår och som lyser med sin frånvaro när man blir utmattad. Vi gick där under den stora, mörka himlen jag och hundarna. På något sätt känns himlen så mycket närmre när man är däruppe; stjärnorna är klarare och större. Miljoner gånger fler. Omsluter hela dig på ett vis jag inte riktigt kan förklara men som gör känslan av att vara ensam på jorden väldigt påtaglig. På ett bra sätt. På ett sätt som får en att känna sig som ett med naturen. Det är en känsla jag alltid älskat att uppfyllas av ända sedan barnsben. En känsla jag behöver fyllas av med jämna mellanrum för att må bra. 

Och må så vara att vi hade problem med elektriciteten och att det första natten var galet kallt. Inget av det där rörde mig egentligen i ryggen. Att sitta där i kylan och mörkret, i det milda skenet av tända ljus och i den värme som skapas av gott sällskap, det var faktiskt det enda jag behövde. Jag har egentligen alltid vetat det, men under helgen insåg jag ännu mer hur oviktigt det där med moderniteter, prylar och bekvämligheter faktiskt är för mig när det väl kommer till kritan. Och frysa behövde jag ju faktiskt inte göra under natten heller för Eldar hade bestämt sig för att ligga raklång över hela mig som en levande filt..

Jag vaknade tidigt morgonen därpå. Fortfarande med Eldar raklång över mig. Stel och med lätt domnade ben, men varm var jag. Tog med mig hundarna ut i rasthägnet och andades in den fantastiskt vackra morgonen. En kort stund senare fick jag höra att Jonas och Helena med hundar skulle åka hem så det blev ett lite hastigt avsked. Jättetråkigt, men det visade sig vara rätt beslut för dom. Vi andra ordnade så småningom frukost och packade in oss i bilarna för att ta oss till Storhogna fjäll. Solen strålade, himlen var löjligt blå och vi var alla på gott humör inför vårt första äventyr. Första biten körde vi Smella och Eldar framför släden, medan Youkon och Lizzie sprang framför Charlie och Philip på skidor. Under tiden hade Erik gått till skiduthyrningen för att låna skidor över dagen och vi hade bestämt att vi skulle mötas någonstans längre upp på fjället. Vi andra begav oss upp precis innan ett stort tio-/tolvspann med turister skulle sätta av och det var heta hundar som jobbade uppför backen. 

Uppe på fjället var det på lördagen fullt av folk och hundar ute. Jag var först lite oroligt över hur det skulle gå med Eldar i alla de hundmötena men det gick faktiskt väldigt mycket bättre än förväntat. Den enda han reagerade tydligt på var en ilsket skällande borderterrier vi passerade i början och i övrigt kunde vi ta oss förbi resten. Föret uppe på fjället var fantastiskt! Vi som bara åkt släde härnere i Stockholm och Västergötland, där det varit totalt ospårad snö och för det mesta väldigt tunga turer, var överlyckliga. Hundarna jobbade på och höll uppe fart utan problem alls trots att släden var kanske lite väl lastad där i början innan vi insåg att vi packat med oss onödigt mycket saker och packade om i ryggsäckar. Vi åkte upp till Samevistet och lunchade en bit ifrån det medan hundarna solade sig i snön. Under tiden passade vi på att försöka läsa kartan och planera hur vi skulle fortsätta vår tur. Resten av dagen utforskade vi skoterlederna, testade lite olika hundar framför släden och skidorna. Så småningom beslöt vi att behålla Youkon och Smella i led med Lizzie i wheel, medan Eldar gjorde debut framför skidorna med Philip. Charlie och jag turades om att köra/fota/sitta i släden och vi hade verkligen en fantastiskt rolig dag med pigga, glada hundar. På kvällen kände jag igenom Eldar och Smella – var extra noga med Smellas leder – och ingen av dom visade tecken på att vara ömma någonstans. De åt som hästar och sov sedan större delen av kvällen. Smella var piggast av alla och höll sig vaken längst, den galenpannan.

På kvällen satt vi åter i det dämpade skenet av stearinljus. Trötta och möra men väldigt lyckliga. Det var en himla fin kväll med Charlie och Philip. Vi spelade Alias i timmar och skrattade oss tårögda. För första gången på mycket länge kände jag inte en enda gång att jag behövde gå ifrån och vila, utan orkade sitta uppe till midnatt och vara närvarande och uppmärksam hela tiden. Jag hade helt enkelt massor av energi, även om jag var trött rent fysiskt. Och det slog mig att jag nästan inte känt av vare sig spänningar, huvudvärk, tryck i tinningar eller muskelsmärtor på hela dagen. Första dagen på ett år utan smärtor. Jag kände mig nästan som mitt gamla jag igen. Det är något det. 

Vi for ut ännu tidigare nästa morgon med planer på att stå på skidor allihopa. Släden var med just in case och det blev räddningen senare, skulle det visa sig. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag tänkte där men jag tror att jag var så uppfylld av energi – och vilja – efter att ha klarat en heldag på lördagen att jag tänkte jag hade krafter nog för att göra skiddebut med hund också med lite envishet. Trots att jag aldrig stått på ett par skidor ens. Jag förstod ganska snart, efter alldeles för många fall på alldeles för kort tid, att det var ohållbart att ha en hund framför mig. Och då pratar vi Smella – en hund som gör precis det hon ska och verkligen inte är en svår hund att ha framför sig på skidorna. Men för mig var det omöjligt att stå på benen och jag – som alltid varit överambitiös och litegrann (okej jättemycket då) funnit mitt värde i mina prestationer – fick det enormt tufft med mig själv. Fallet blev väldigt, väldigt hårt när jag dagen tidigare flugit så väldigt högt. Jag har ett vagt minne av att jag kände jag började bli tråkig och otrevlig, bad dom andra ta hundarna (jag tycker verkligen inte om att låta mitt humör gå ut över hundarna) och sa åt dom att lämna mig. Åka upp och låta mig vara och ta min egen tid. Och tid tog det. 

Ni förstår.. Hela vägen upp för den där första backen är egentligen ett enda töcken för mig. Jag minns att jag var arg och ledsen. Dödligt frustrerad över att min kropp inte svarade som den gör för en fullt frisk människa och dödligt förbannad på mig själv som inte klarade av att kontrollera mina tankar.  Arg över att jag, som brukade träna HÅRT 5-6 dagar i vecka, älska sådana här utmaningar och som alltid varit väldigt smärttålig plötsligt var en vekling som bara ville sätta mig ned och gråta för att allting gjorde så fruktansvärt ont. Jag minns dånandet mellan mina öron – det där enorma trycket som bildas och som får mig att känna som om jag är djupt under vatten och så varit länge. Jag minns hur hjärtat sprängde i mitt bröst, alldeles för fort och hur jag knappt fick luft. Hur paniken började smyga sig på. Hur varje liten millimeter jag förflyttade mig var så ansträngande att jag ville sätta mig ner och ge upp. Och jag minns hur jag likförbannat vägrade erkänna för mig själv att det var för mycket för mig. Men allt annat runtom, det minns jag inte mycket av. Väl uppe för den där backen var jag så slut, så slut att jag inte kunde hejda tårarna bakom solglasögonen. Dödligt generad. Dödligt frustrerad. Dödligt trött. Och väl medveten om att dagen inte ens börjat. Dom andra väntade på mig däruppe men jag klarade inte alls riktigt av att möta dom ännu – än mindre se dom i ögonen. Klistrade på mig ett ansträngt leende och försökte vifta bort. 

Nu är grejen såhär att ju längre jag kommit i acceptansen av utmattningssyndromet – att jag faktiskt inte mår bra – så har det blivit mer och mer omöjligt att låtsas. Varningssignalerna är hundratjugo gånger starkare idag än de var för ett år sedan, när jag inte lyssnade. Och däruppe på fjället kom jag till någon slags… Insikt. En djupare acceptans och förståelse. Inte först – gud nej – men när jag väl var däruppe och vi skulle fortsätta. Dom andra låg framför mig och jag blev plötsligt tvungen att stanna upp. Fick inte luft. Hjärtat ville ur bröstet på mig. Jag slänger av mig skidor och stavar och går vid sidan av spåret, behöver samla mig. Andas. Och jag ser i ögonvrån hur Eldar vänder på huvudet, ser att jag inte är med och får med sig Smella och Erik på släptåg. Hundarna rusar upp till mig, slår halvt omkull mig och är så närgångna att jag är säker på att de förstod något var fel. Eldar som varit lite tramsig hela morgonen var plötsligt jättelugn, tryckte sig nära och var jättegosig. Smella vägrade lämna mitt knä. Och så satt vi bara där. Ganska länge tror jag, men min tidsuppfattning är nog lite skev. Dom hjälpte mig att finna lugn igen och till slut landa i mig själv litegrann. Kvar var tröttheten och skammen över att ha haft en meltdown sådär mitt bland vänner och främlingar. (En stor anledning till varför man lätt isolerar sig och undviker folksamlingar när man drabbats av utmattningssyndrom är just för att slippa den biten…) Erik erbjöd sig att åka ned igen med mig, släppa planerna för dagen och göra något annat men jag kände så starkt att det inte var det jag ville att jag tackade nej. Charlie och Philip, som tappat bort oss, ringde och mellan tårarna försökte jag förklara vad som hänt. Något sådant har jag aldrig riktigt gjort förut – varit helt öppen och totalt ärlig med hur jag mår och vad som händer i mig. Jag är dålig på att öppna upp, känna mig svag och framförallt be om hjälp. Men med hjälp av dom alla fann jag till slut någon form av acceptans, kunde släppa tankarna på att jag förstört för alla andra och tog ta beslutet att åka ned med Erik, lämna in mina skidor och plocka fram släden istället. Vi insåg att en stor anledning till varför jag orkat hela dagen innan var just släden och att den inte var lika påfrestande för min kropp eller mitt psyke som att stå på skidor för första gången och försöka ta mig runt en hel dag. Erik hjälpte mig att köra upp släde och hundar för första stora stigningen, medan jag gick upp i min egen takt. Och därifrån blev resten av dagen betydligt trevligare. Jag kunde känna mig stolt över att ha erkänt för mig själv och dom andra att jag inte orkade. 

Det blev en fantastiskt fin dag då vi utforskade fjället lite mer än dagen innan och valde att lämna de mer befolkade ytorna. Och jag njöt verkligen. Kände mig så väldigt hemma och tillfreds där på släden, bakom lyckliga hundar och med de fantastiskt vackra vidderna omkring mig. Hundarna jobbade återigen på superbra – faktiskt bättre än dagen innan – och där var inga tecken på ömmande leder hos Smella under söndagen heller. Hon var hur glad och pigg som helst. Väl på släden började dom psykosomatiska symptomen åter lätta för mig på samma vis som dagen innan. En otroligt befriande känsla. Och jag skulle verkligen ljuga om jag sade nu att jag inte saknade den. När vi lämnade Vemdalen lämnades en stor bit av mitt hjärta kvar där och vi hade inte ens hunnit komma halvvägs hem förrän jag och Charlie började prata om nästa resa. Att vi måste tillbaks. 

Och jag är betydligt närmare en tydlig bild av hur jag verkligen vill leva mitt/vårt liv med hundarna. Bort från tempot som inte är mitt och jakten på prestationer. Vill ha det enklare (inte som i ”lätt” utan som i utan sådant som är överflödigt och oviktigt), omringad av naturen och med Erik och hundarna. Bit för bit fylls den där bilden ut och jag finner en allt större tro på framtiden.