Egentid

Det är en lyx – det där med egentid tillsammans med bara en hund. Man kanske inte riktigt inser det när man bara har just en enda hund, men jag tror nog att många som har fler hundar kan känna igen känslan. Den där genuina glädjen över att ha tid och möjlighet att få ta en stund ensamma – bara du och en av hundarna. Bara fokusera på varandra och liksom inte alltid behöva dela på uppmärksamheten. Inte för att man tycker att det är trist eller jobbigt att vara med samtliga hundar samtidigt, men för att man nog lätt tar den där egentiden lite för given. 

Idag har jag ”bara” två hundar. Två hundar är verkligen inte i närheten av åtta eller tio. Men två hundar innebär att min uppmärksamhet måste delas på och samsas om. Hemma, i soffan, när vi busar och inte minst på promenader. Är det någonting jag verkligen kan sakna med att bara ha en enda hund – och kanske det enda jag verkligen saknar – så är det just det. Att kunna ge sin enda hund 100% av sin uppmärksamhet och tid när man är ute tillsammans. Är man ute och går med två (eller fler) hundar blir det onekligen så att man ibland, till och med ganska ofta tror jag, måste kompromissa mellan deras behov för stunden. För det är inte alltid så att de har samma behov just den dagen, den promenaden. Den ena vill stanna och nosa – läsa tidningen liksom – den andra vill fortsätta framåt utan stopp. Den ena behöver tid att processa jobbiga möten – den andra vill sitta i knät så fort man stannar till. Båda behöver känna sig sedda – men på olika vis… Det är ibland rätt svårt att känna att man gör de olika individerna rättvisa och liksom räcker till just där, just då. Vissa dagar.

Jag tror faktiskt att jag lyckas hyfsat bra ändå för det mesta. Att se till att båda får utlopp för sitt. Mycket kanske för att Smella kan gå lös när vi går våra långrundor. Hon kan få tuffa på bäst hon vill, ta allt i sin egen snabba takt, medan Eldar får lov att göra detsamma. Jag försöker se till att gå en sådan promenad en gång per dag – eller åtminstone varannan dag. Under tiden som Smella ränner runt och mellan hennes ”incheckningar” hos mig brukar jag passa på att se till att Eldar känner sig sedd. Trixa lite när han är på det humöret, köra lite kontaktlekar, busa lite eller lugna honom när han stressar upp sig. Det funkar för oss. Men det är en kompromiss. Jag kan aldrig vara 100% hos honom – och samtidigt ha pejl på Smella. För såhär är det: även om jag vet att Smella har stenkoll på vart jag befinner mig och kommer rusandes så fort jag försvinner ur synhåll, så anser jag att det är varje hundägares ansvar att ha koll på och vara uppmärksam på sin lösa hund. Oavsett om du vet att den följer. Oavsett om du vet att den inte springer fram till okända eller hittar på hyss. För saker och ting man inte räknar med kan alltid hända.

Så; det där med egentid och kvalitetstid är superviktigt för mig. Och någonting som inte alltid är så himla lätt att ordna. Inte ens när man går hemma, sjukskriven och ”har tid” sådär rent teoretiskt. Inte ens fast båda hundarna funkar att ha ensamma hemma utan konstigheter. Det är inte alla dagar jag har ork eller känner mig nedvarvad nog att ta hundarna på varsina promenader just – istället för att slå ihop samtliga. Jag prioriterar hellre att se till att båda får komma ut och röra sig ordentligt, istället för varsina men halvdana promenader som liksom är mindre kvalitativa. Men jag försöker se till att hinna med lite egen tid med dom båda ändå på ett eller annat sätt. Helst varje dag men åtminstone ett par gånger i veckan. Oftast handlar det inte om långa stunder; ni vet fem minuter där, tio minuter här. Kanske klickar vi lite, myser en stund ensamma eller – om det är Eldar – busar loss på gräsmattan. Men så kommer dom där tillfällena som är absolut magiska. Den där totala lyxen som innebär mycket tid tillsammans. Typ.. En hel timme eller kanske två ensam med ena hunden, det är riktig lyx det. Jag älskar dom stunderna, verkligen. Ska jag vara helt ärligt, ni vet handen-på-hjärtat-ärlig, så vet jag inte om det är hundarna som behöver dom stunderna mest. Kanske är det i själva verket så att jag projicerar mitt egna behov av egentid? Kanske har jag bara väldigt höga förväntningar på mig själv som matte, som med allting annat. Jag vet inte. Men jag tycker mig ändå uppleva att även hundarna har ett visst behov av den. Har ett visst behov av att få känna sig sedda.

Den här eftermiddagen är det Eldar som fått sig en timme ensam med mig. Vi passade på att ta tillvara den tid vi fick ensamma hemma då Erik for iväg med Smella till veterinären. (Inget allvarligt; upptäckte ett fult eksem på sidan av halsen för 2-3 veckor sedan. Jag valde då efter lite prat med hundvänner att avvakta och se om det blev bättre av att jag rengjorde och klippte bort päls för att lufta huden – vilket det blev. Fram till för ett par dagar sen så det började se riktigt fult ut igen och jag kände att jag behövde få visa och rådfråga vår veterinär IRL om jag verkligen hanterade det hela rätt.. Troligtvis beror det på den ökade fukten utomhus som gjort att det blivit värre igen och som Erik sade ”det var ett dyrt besök för att få höra att man tänkt rätt”. Haha…) I alla fall. Jag och Eldar fick ett såntdär gyllene tillfälle att verkligen ta till vara på tiden tillsammans. Fem minuter efter att Erik och Smella åkt snörade jag på mig kängorna och stack iväg på en mysig du-och-jag-promenad med Eldar. Och det märktes verkligen att han var glad att ha mig för sig själv en stund. Det var ett litet tag sedan han var så totalt in tune med mig – eller jag med honom. Om det varit på grund av mig och mitt välmående eller på grund av var han befunnit sig mentalt i livet, det vet jag inte. Kanske är det en kombo. Men idag var vi tillbaks där. I vår alldeles egna lilla bubbla. Som att andas med en och samma lunga. Vi liksom rörde oss i samma takt, var i samma state of mind. Ett ”leende” koppel precis hela promenaden – även i hundmöten och när vi gick förbi det hus där den stora, arga schäfern bor där Eldar alltid blir enormt stressad – och han var så kontaktsökande att jag var ett enda stort leende precis hela promenaden. Vi trixade lite (Eldar lärde sig som valp att trycka på ”Grön gubbe” vid övergångsställen), myste och hade liksom bara sjukt trevligt tillsammans. Jag kunde ge honom fullt fokus vid minsta tecken på stress eller osäkerhet. Det är en enorm lyx för mig. Kanske delvis för att jag är ett sådant kontrollfreak vad gäller mitt ansvar som hundägare att jag inte kan släppa det ansvaret eller behovet av kontroll ens när Erik håller i ena hunden när vi är ute tillsammans. Ibland önskar jag verkligen att jag kunde släppa på det där mer,  för det tar en hel del energi emellanåt, men för mig är det verkligen enormt svårt. 

Jag fick frågan för ett tag sedan vad som är den största skillnaden – och nackdelen – med att ha mer än en hund. Om ni frågar mig så är det just precis det här. Är det en nackdel tillräckligt stor för att inte vilja ha fler hundar? Absolut inte. Men nog saknar man ibland den där oändliga tiden man upplevde sig ha för bara en hund. Hur mycket mer man hann med på en individ-nivå. Innerst inne vet jag nog att mina hundar är glada och mår bra precis som det är idag. Att dom får det dom behöver i det långa loppet även om det ibland kompromissas. Och även om jag vissa dagar inte ser det lika tydligt själv.