Slädtursdebut!

Ikväll hände det alltså: vi gjorde debut på/framför släden! Och vi kan väl helt enkelt sammanfatta känslan som sådan att vi är totalt och hopplöst sålda. Såpass att drömmarna om att en dag flytta norröver och skaffa fler hundar bara växer och växer för varje sekund. 

Världens snällaste Janne (Smellas gammelhusse) kom över igår och hälsade på. Med sig hade han sin gamla släde som vi nu har till låns och igår fick vi en snabb genomgång av det man absolut behöver veta/tänka på. Så hjälpsamma och snälla är dom, Janne och Anette. Så idag gjorde Charlie och Philip med hundar oss sällskap – och ett ekipage till; Jonas och Snobben med kickspark. Starten var ärligt talat jäkligt knagglig. Energinivån var väldigt hög, hundarna (särskilt grabbarna) skrek som galningar och fick vänta lite för länge på att få starta eftersom rutinerna kring drag med släde är allt annat än vana. Det är ändå rätt stor skillnad på att göra sig startklar och sticka iväg med cykel och en-två hundar, jämfört med startrutiner med en släde och ett större spann innan man kan komma iväg. Lite mer att tänka på helt enkelt. Men övning ger färdighet – och misstagen för med sig viktiga lärdomar. Som med det mesta lär man sig ju med tiden att se sådant man inte haft en tanke på att titta efter såhär första gången. Det kan helt enkelt bara bli bättre i starterna!

Så snart vi var iväg gick resten som en dans. Verkligen över förväntan! Hundarna var jätteduktiga, lyssnade superfint och jobbade hårt trots att det var betydligt tyngre än de är vana vid när de drar oss på cyklarna. Dessutom var vi för det mesta två på/i släden. Vi valde att börja försiktigt – eftersom rutinerna inte sitter – och valde att hålla oss här i ”hemmarundan”. Rundan vi drog ligger på kanske 3 kilometer, möjligtvis något längre, och idag blev det totalt tre varv för släden. Vi prövade att låta hundarna gå i olika positioner (behöll dock alltid Smella i led – lilla klippan!) och turades om att köra släden. Kom till nya insikter för varje ny start och runda och för varje gång blev vi smidigare, snabbare och bättre på att komma igång. Det var en enorm skillnad på hundarnas stressnivå mellan första, knaggliga starten och de senare! Det ser jag som en stor bedrift för oss alla. Nu är det bara att fortsätta öva. OCH NJUTA! För det är fruktansvärt härligt att åka släde bakom huskyrumporna. Snacka om harmoniskt. 

Det lilla jag lyckades fånga med mobilen medan jag satt i slädsäcken får ni ett smakprov på här: första varvet strax efter start. Det blev Smella och Youkon som fick starta i led (de är väldigt jämna i arbetstempo, driv och steg!) och så Lizzie, som inte alltid har drivet eller är så fokuserad, i wheel.